Från Gezi-seminariet på ABF Play

02/09/201302/09/2013 / EC / Lämna en kommentar

Det råder ett stort missförstånd kring Gezi-upprorets framtid. Flera bedömare har lättvindigt dödförklarat den rörelse som satte AKP-regeringen i gungning under sommaren. Faktum är dock att vissa händelser redan nu kan betraktas som positiva milstolpar i Turkiets historia, även om protestplattformen på kort sikt inte kan utmana regeringen.

Detta och den så kallade ”Gezi-kommunen” var två av ämnena som togs upp under ABF- och Palmecenter-seminariet Occupy Gezi – vad hände? som nu går att se via ABF Play.

Om ultras’ roll i Gezi-upproret i Josimar

05/08/2013 / EC / 1 kommentar

Läser man norska och vill snöa in sig på ämnet subversiva fotbollsläktare kan min artikel i det senaste numret av det norska fotbollsmagasinet Josimar rekommenderas. Presentation av artikeln:

Tyrkia: Den 31. mai eksploderte en folkelig oppstand i Tyrkia. Det var samtidig startskuddet for en historisk enighet mellom bitre fotballrivaler. For i spissen av demonstrantene gikk ultras fra Galatasaray, Fenerbache og Besiktas. Bare noen uker tidligere hadde hooliganismen vært gjenstand for store debatter etter at den 20 år gamle Fenerbache-supporteren Burak Yildirim ble stukket ihjel av en gruppe Galatasaray-tilhengere. Men i opprøret mot statsminister Recep Tayyip Erdogan var det supporterne fra de tre erkerivalene som ledet demonstrantene – og det vakte nesten mer oppsikt enn selve opprøret. Snart var avisene fulle av «Istanbul United» – der supporterne fra Istanbuls tre største klubber viste en historisk solidaritet.

Ekim Caglar er statsviter og skribent – og deltok i opprøret. Les hans innside-rapport fra de voldsomme demonstrasjonene i Istanbul.

Artikeln finns ej på nätet, men enskilda ex kan beställas via tidningens hemsida.

Turkey: A New Progressive Movement in the Making

18/06/2013 / EC / Lämna en kommentar

Article also published in Transform Network.

________________________

Turkey: A New Progressive Movement in the Making

A historical uprising has resulted in new practices, potentially very fruitful for closer investigation for progressives in both Europe and the Middle East.

Finally the progressives had the power to shake the hegemony and be in the center of Turkish politics for a while. It all started with the trees in Gezi Parki and construction plans of a shopping mall, which quickly spread and grew to be a people’s uprising against Prime Minister Recep Tayyip Erdogan’s arrogance, neoliberal policies, aggressive urban regeneration projects, lack of freedom of speech, gender inequality, homophobia etc.

The country wide protests are more than just an uprising. It’s a proof that the progressives can gather individuals and movements from the whole political spectra. That’s why you can see the flags and hear the slogans of LGBT people, Feminists, Communists, Ultranationalists, Kemalists, Islamists, but also people that label themselves “apolitical” and have never been active in politics before. This movement and uprising is indeed inclusive.

This is an uprising against self-reinforcing prejudices also. Many Turks have lived with the idea that the youth is apolitical, the women submissive and politically inactive and that the civil society is enthusiastic but ineffective. The barricades speak for themselves, with the participation of many young people, among them are a large number of girls and women.

What is perhaps more important is the exchange of experiences between different groupings. There is a critical dialogue going on between historical enemies that have gathered in Taksim. But the progressives and the Left (of all positions and traditions) are clearly determining the future of this uprising. The progressives created the platform for the protests and have been a crucial factor in creating the Commune-like organization of the Taksim Gezi Parki.

In fact, the protesters have controlled a large part of central Istanbul during these protests. Many of the banned tables in the open air can now be seen again in the backstreets of Istiklal Caddesi, while the Taksim Square, of great historic importance for the Left (remember the Taksim Square Massacre 1977) was open for demonstrations on a daily basis. This is a giant democratic leap for the Workers’ movement that fought hard and lost the battle of Taksim Square the 1^st of May 2013, when thousands of leftists were brutally attacked with tear gas, water cannons and police brutality while trying to reach the square to make use of their very basic right to protest on May Day.

But after all, the single most important step towards a new progressive movement is the idea behind “the Commune”. Food, water and medical services are free and shared among all protesters. The democratic platform is responsible for the security and cleaning, which functions as good as the welfare service presented by the municipality. You could even find a library there. All this happens thanks to the inclusive and far-reaching understanding of solidarity that pushes the protesters to contribute to all work voluntarily. All decisions are taken after open discussion, where all the protesters are welcome. This is undeniably a participatory democracy project well worth investigating closer, not least since millions of protesters have been included in this partly Socialist experiment during the first weeks of the protests. This will be remembered in history as a short-lived (?) model community, which future political initiatives will refer to and get inspired from, hopefully also beyond the borders of the country.

An important topic remains to be discussed. We don’t know what will happen with this platform when the uprising needs to transform itself into different organizational channels. But what is already confirmed is that the progressives have left the process of waiting for political alternatives and started to build them themselves, to the joy and inspiration of many otherwise unorganized young citizens of Turkey.

Om Taksims betydelse och det där samhället vi skapade

13/06/201313/06/2013 / EC / Lämna en kommentar

Artikeln publicerad tidigare idag i SVT Debatt.
_________________________

På Taksimtorget byggdes ett samhälle som Erdogan inte vill se

TURKIET Efter en brutal polisinsats återtog myndigheterna igår Taksimtorget i Istanbul. Men under de drygt två veckor som demonstranterna hade kontroll över torget började ett parallellt samhälle växa fram. I parken intill kunde deltagardemokratiska principer implementeras. Under maj och juni 2013 byggdes ett nytt Turkiet som premiärminister Erdogan inte vill se, skriver Ekim Caglar.

Bilder kablas ut från polisens urskiljningslösa våld mot demonstranter på Taksimtorget. Parken och torget ser ut att gå förlorat för demonstranterna, även om de landsomfattande protesterna knappast lär avta den närmaste tiden. En hel proteströrelse känner av repressionen. Upprördheten är enorm. Inte minst då ett alternativt samhällsbygge, om än i liten skala, ser ut att gå förlorat.

Protesterna handlar om så mycket mer än de där träden i Gezi parki. Det har knappast undgått någon. Men låt oss ta en närmare titt på vad den historiska erfarenheten, vid sidan av upproret i sig, egentligen utgörs av.

1 maj 2013. Tusentals människor blir attackerade med tårgas och vattenkanoner för att de vill fira arbetarnas dag på Taksim-torget. Detta torg, som bär på ett kollektivt minne av sorg – minns massakern 1 maj 1977 – men också glädje, stängdes av. Tårgaskannor som träffade människors huvuden försatte somliga demonstranter i koma och lämnade andra utan ögon.

Total mötesfrihet här har bara säkrats under en period i Turkiets historia – under den senaste tidens uppror.

Under ett par veckor kunde alla som ville dela ut flygblad, demonstrera eller agitera med megafoner. Denna rättighet brukades av grupper med vanligtvis diametralt olika åsikter. Flera partier och organisationer uppvisade för första gången tolerans och enighet med varandra. Denna utveckling stack i ögonen på den sittande AKP-regeringen och premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Lika viktig som torget är Gezi-parken. Det började redan de där första dagarna när parken vaktades dygnet runt. Ett parallellt samhälle började växa fram när polisen backade och demonstranterna under drygt två veckor hade kontroll över Taksim.

Varsågod. Skriv en dikt och sätt upp den på en vägg. Eller måla något som alla kan få se. Aldrig har kreativiteten flödat som under de här veckorna. Vill du ha vatten? Ingen fara, det är gratis. Hungrig? Gå till den där serveringen där borta, du behöver inte betala där heller. Passa annars på att besöka parkens eget bibliotek.

I detta miniatyrsamhälle delade vi lika på allt. ”Medborgarna” är alla som går förbi och vill vara en del av detta kommunliknande bygge, beslutsfattarna är alla som vill vara delaktiga. Det vill säga flera miljoner demonstranter och förbipasserande under de senaste veckorna.

Allt sköttes genom frivilligt arbete. Enda undantaget var det fåtal försäljare som hade hittat hit, de där som klagade på otillbörlig konkurrens eftersom samma typ av varor delades ut gratis i andra delar av parken. Även sjukvården, säkerheten och sophanteringen sköttes av demonstranterna. Du anmäler dig frivilligt och får en uppgift. Det var så fimparna ena dagen kunde plockas upp av unga fotbollssupportrar, för att nästa dag slängas i sopsäckar av fackliga aktivister i övre medelåldern.

Det är ingen slump att Taksim har blivit en viktig symbol under upproret. Det torg som människor har kämpat för hamnade i folkets händer och i parken kunde deltagardemokratiska principer implementeras.

Utan att förringa den humanitärt kostsamma kamp som pågår i nästan hela Turkiet är således Taksims symbolik och dess kraft att utmana AKP-regeringen unik.

Under maj och juni 2013 byggdes nämligen ett samhälle som premiärminister Erdogan inte vill se.

Ekim Caglar, skribent och statsvetare bosatt i Istanbul

Taksim-plattformens krav

06/06/2013 / EC / Lämna en kommentar

Statement of Occupy Gezi Park:

TO THE ATTENTION OF THE GOVERNMENT AND THE PARLIAMENT

1- Gezi Park must be kept and conserved as is. It must not be left to any construction under the name of a barracks, shopping center, residence, museum, etc.

2- Citizens, who assemble peacefully and unarmed using their constitutional rights, should never be subject to police violence. Those citizens who got arrested during the protests should be released. All political, bureaucratic and administrative people who order and direct attacks on protesters exercising their right to gather should be prosecuted under existing laws.

3- The main objective is that the privatization and environmental policies enacted by the government serve public interest. The transfer of public spaces, lands, beaches, forests, rivers, and urban symbols to private companies, corporations, holdings, and owners of capital from the hand of the people through sales and rentals must end.

4- Democracy is not just about going to the ballot box to vote. Democracy comes from the assurance provided by the state itself that each group in the populace can express freely their desires and dissatisfactions without fear, arrest, or torture. This protest is a struggle for freedom of expression and thought. The people who want to protect Gezi Park today and the people who defended the right to veil yesterday have gone under the same oppressive treatments. The Gezi Park resistance objects to all forms of oppression.

5- For days, we saw how TV channels, newspapers and news sites, entrusted to watch for the public good and give correct information, ignored the citizens of this country, youth and elderly, peacefully using their constitutional rights at the Taksim Gezi Park. That the public was not informed by mainstream media about the situation in the country until the fourth day of our protests shows the willful ignorance of professional ethics. We call on the media- especially those media bosses who have become wealthy because of the public- to pursue their professions ethically.

TO THE ATTENTION OF FELLOW PROTESTORS

The protest must continue until the awaited response emerges.

Vandalism, swearing, alcohol use, and environmental damage must be avoided in order to maintain the good character of the protest.

No political group, organization or ideology should be enabled to take hold of the protest. The protest must continue shoulder-to-shoulder with no discrimination of ethnicity, belief, political party or gender identity.

In order to avoid speculation, no information, tweet or rumor should be spread without vetting. No read or heard information should be taken for granted before being questioned.

The media channels, newspapers and news sites that make up false stories to justify the government’s actions, should be confronted by the protestors themselves. This media, of which we are the readers, spectators, and consumers, should be made alert to the problem by telephone and by e-mail and should be encouraged to take a neutral position.

Translation from Turkish by Gül Bilge Han and Wendy Meryem Kural Shaw.