När han fick för sig att berätta om området Talimhane visste han att det bara var några hundra meter kvar till Taksim-torget där jag skulle av. Därför passade han på att peka rakt upp mot det berömda taket på hotellet Marmara. ”Det var därifrån de sköt ner mot folkmassorna. Många dog”.

Jag visste naturligtvis om historien och taxichauffören själv hade med all sannolikhet åkt förbi just denna plats ett tiotal gånger per dag i många år utan att behöva tänka på det, men vissa minnen suddas inte ut. Han berättar inte om den berömda statyn, till minne av befrielsekriget, på platsen. Inget om turistattraktioner. Än mindre om rekommenderade restauranger. Han berättar om slakten på över 30 socialister på första maj 1977, vilken brukar kallas ”den andra blodiga söndagen” i den turkiska historien.

Nyss hemkommen från en vistelse i Istanbul är jag än mer övertygad om att det alltid kommer att kännas på det här sättet. För varje plats som bär på storslagna historier vrids hjärtat om för att det även finns minnen och öppna sår som värker. Kanske är det därför man älskar Istanbul. Man behöver inte vara romantisk för att åtminstone förstå att detta är en definitiv källa till fascination.

Det blev lätt patetiskt vid ett av mitt favoritstråk för att köpa böcker, på väg mot Istanbuls universitet från marknads- och butiksområdet som börjar vid Eminönü och slutar där jag befinner mig. Att Turkiet inte går med i EU är inga problem säger innehavaren av bokhandeln. ”Vi behöver dem inte! Vi har tusentals kryddsorter i vårt land. I Europa har dem bara runt hundra”. Det är inte ens någon logisk och träffsäker metafor och färden fortsätter med Beyazıt-torget. Platsen är betydelsefull och synen magnifik.

Beyazıt är blott en liten del av Istanbul, men den har kommit att bli speciell för sin historia i modern tid. Kanske är det ett sammanträffande att den marxistiska världspoeten och legenden Nazım Hikmet redan 1960 skrev en dikt om den dödade aktivisten Turan Emeksiz här på Beyazıts torg. Mer skulle komma.

Ibland är det som att få en kniv i hjärtat vid blotta tanken på denna, en av mina favoritplatser. Idag är det nämligen årsdagen av den så kallade blodiga söndagen (Kanlı Pazar) som inträffade 1969 vid Taksim, men som startade vid Beyazıt-torget. Det var en vändpunkt eftersom morden på vänsteraktivisterna Turgut Aytaç och Duran Erdoğan blev ytterligare ett bevis för att stat och reaktionära krafter kunde samarbeta i kampen mot en växande vänster som denna dag hade samlats till en antiimperialistisk demonstration. Bakgrunden till denna skamfläck i historien går att läsa här.

Som om detta inte var nog är Beyazıt också den plats där Turkiets ’68-vänster fick en av sina första stupade kamrater, när Taylan Özgür sköts i huvudet på platsen, något jag nämnde i Gaudemaus nyligen.

Och det här är bara några av många exempel på när historien känns i hela kroppen när man går genom det alltigenom mäktiga Istanbul – städernas stad där varje liten detalj kan ge ändlös glädje, men också förtvivlad sorg.

”Sorarlar bir gün sorarlar…” – Ruhi Su