"Säg den lycka att få säga att man är turk" - en av många paroller vi friska internationalister alltid håller oss borta ifrån

Det har hänt här på bloggen och ute i landet. Folk som gång på gång vill hitta en etnisk tillhörighet hos motparten. Något att förhålla sig till. För att känna samhörighet. Eller för att hata.

Som Ece Temelkuran beskriver i sin bok ”Ağrı’nın Derinliği” (köp den, turkisktalande läsare!) är det ofta först när man möter nationalister som man tvingas att reflektera över sitt eget ursprung. Är man i grunden själv inte nationalist är det utifrån som etiketter som ”turk”, ”kurd” eller ”svensk” blir reella. Ece Temelkuran, en vän av armenier och en kämpe i arbetet för en kritisk historiegranskning, blev inte ”turk” förrän i Jerevan, enligt egen utsago.

Det motsatta vet vi redan. Den tidiga turkiska staten turkifierade allt – plus lite till. På grund av ljushuvuden som Ziya Gökalp, kurden och arkitekten bakom den turkiska nationalismen, bär framförallt icketurkar efternamn som innehåller ordet ”türk”. Den assimilationsprocessen vet vi en hel del om och otaliga människor har mördats för att de med rätta vågat visa sin egentliga etniska och kulturella tillhörighet.

Problemet är när människor sakta men säkert skalar och skrapar på ytan med en törst efter att sätta andra i olika fack. Vi som mer än gärna säger att vi är ”från Turkiet” och inte ”turkar” råkar i sådana fall ut för följdfrågor. En alltför påstridig kurdisk man var en av dem som inte gav sig.
”Varifrån kommer du?” (på engelska)
”Från Turkiet” (på turkiska)
”Jaså? Är du turk?”
”Jag är från Turkiet”
”Från vilken stad?”
”Gaziantep” (ett icke-svar för den som letar efter en etnisk tillhörighet tack vare Gazianteps mångfald)
”Men.. vad är du?”

Kattens lek med råttan. Jag bryr mig inte. Men det är obehagligt, och patetiskt,  när andra är besatta av ens etniska sammansättning. Bakgrunden var att han på ryktesvägar hört om mitt vänsterengagemang, något som innefattar en prokurdisk hållning i politiken naturligtvis. Störande är att vissa nationalister inte nöjer sig med att acceptera att ”motståndarsidan” faktiskt också kan utgöras av progressiva krafter. Kort sagt finns det turkiska nationalister som tror att det inte finns kurder som accepterar turkar och tvärtom som i det ovan nämnda fallet. Det är detta som gör det viktigt att inte svara ”rätt” slentrianmässigt för att vinna nationalisters acceptans, utan snarare vara en nagel i ögat och visa att ”den andra sidan” visst kan innehålla bra människor. Det är därför sådana som Hrant Dink, Ahmet Kaya och Ece Temelkuran är farliga för andra folks nationalister.

Mitt ointresse inför människors etnicitet (men inte kultur) gör att jag blir smått apatisk när konstiga frågor dyker upp. Ibland svarar jag ”svensk”, andra gånger ”turk” (när ”från Turkiet” inte räcker till). Jag är nämligen turk och svensk. Säkrast är alltid att vara svensk. Svenskar, var glada för att det inte är kontroversiellt att svara vilken nationalitet ni har. För då slipper ni få höra att det till exempel är överraskande att jag själv kan vara turkisk och vänster, samt kurdvän. Ja, det händer alltför ofta att jag möter människor som blir överraskade att mitt blod inte har resulterat i att jag är fascist.

En checklista med bra svar för att avsluta diskussioner kan behövas. Till och med inställningen ”tid är pengar” är bättre än att utveckla en diskussion med halvrasistiska nationalister från Turkiet (från Turkiet – alltså oavsett sida). Två förslag på diskussionsknäckare har erbjudits av Kemal Kılıçdaroğlu, ledare i ett parti som länge lidit av nationalism och chauvinism, CHP. Den neutrala varianten lyder enligt följande.

”Vissa säger att jag har kurdisk eller turkmenisk börd, eller att min mamma har armeniska rötter. Jag älskar människor och har inga problem med någon.”

Den andra varianten attraherar mig betydligt mer. Anledningen är att den så tydligt demaskerar frågeställaren. Kılıçdaroğlu riktar denna till premiärminister Recep Tayyip Erdoğan som i min hemstad Gaziantep sagt ”längd är inte viktigt, men ditt påbrå är det”  i ett uttalande riktat till CHP-ledaren.

Om du är väldigt nyfiken; är du så intresserad av människors påbrå, ta en passare och linjal. Kom och mät min skalle. Jag kommer inte att klaga.

Svarsarsenalen består nu alltså av ännu ett potentiellt svar. Nåde dig som både frågar och inte tagit med dig dina verktyg.

(Ett av de värre slagorden i Turkiet är ”säg den lycka att säga att man är turk” (Ne mutlu Türküm diyene). Har du lika svårt som jag när det gäller sådan chauvinism kan du gå med i denna facebookgrupp, ”Säg den lycka att få säga att man är människa)