I Fria Tidningar om Gezi-upprorets ettårsdag

Än står Turkiets gator i brand

Ett år efter Gezi-upproret är grunderna till missnöje lika många som tidigare. Och proteströrelsen har visat att den fortfarande kan samla en bred opposition mot regeringen, skriver Ekim Caglar.

I helgen firade hundratusentals deltagare och en levande proteströrelse Gezi-upprorets ettårsdag. Tusentals poliser svarade med tårgas, vattenkanoner och över hundra arresteringar.

Upplägget var väntat. Upproret, som inleddes med förra årets landsomfattande resning med utgångspunkt i Gezi-parken i Istanbul, fyllde ett år den 31 maj. Ettårsdagen präglades av sedvanligt polisiärt övervåld. Vattenkanonerna rullade fram och tårgasen flödade runtom i landet när demonstranter mobiliserade i hundratusental i städer som Istanbul, Ankara, Izmir, Eskisehir och Denizli. Poliserna, 25 000 bara i Istanbul, slog ner varje oppositionell yttring.

Tortyren har minskat i landets häkten och fängelseceller, men har istället flyttats till gatorna, är en vanlig kommentar i sociala medier. Ett nytt inslag är den armé av civilpoliser som med meterlånga batonger nästintill slår ihjäl demonstranter. Dessa drog sig heller inte för att misshandla CNN-reportern Ivan Watson i direktsändning. Det framgår tydligt att repressionen är en styrkemanifestation från premiärminister Recep Tayyip Erdogans sida. I hans Turkiet kan nu bara regeringssympatisörer åtnjuta demokratiska och mänskliga fri- och rättigheter.

Gezi-rörelsen har visat att den ännu kan attrahera stora skaror av demonstranter trots risken för arresteringar, våld och död. Denna vilja förenar fortfarande större delar av oppositionen än vad Turkiet någonsin har sett. Gezi-upproret, som av kritiker anses vara romantiskt och naivt, visade återigen att den är Turkiets enda potentiellt enande progressiva kraft.

Det är Gezi-protesterna som förenar Istanbuls arbetarstadsdelar i Okmeydani med välmående medelklassområden som Kadiköy. Det är dessa protester som får kurder och turkar, unga och gamla att mötas. Här är könsfördelningen på barrikaderna i princip jämn. 31 maj blev det klart att de sociala rörelserna är den drivande kraften bakom de mest verkningsfulla protesterna mot regeringen.

Erdogans legitimitet bygger i stor utsträckning på brutal handlingskraft. Att islamistiska demonstrationer tilläts i Istanbul dagarna kring den 31 maj, samtidigt som Gezi-protester slogs ner är således något som stärker honom så länge de oppositionella inte utgör ett reellt hot mot makten, vilket de ännu inte gör. Det spelar ingen roll om demonstranter kräver frihet på internet, klarhet i korruptionsskandaler eller söker rättvisa när hundratals gruvarbetare dör i Soma. Så länge Erdogan är vid rodret kommer avvikande åsikter aldrig accepteras är budskapet. Det visar det första året efter Gezi-upproret.

Vad som är unikt i Turkiets historia är att den breda oppositionen som samlas under Gezi-protesterna inte tycks kunna jämnas med marken. Att det regerande Rättvise- och utvecklingspartiet AKP förlorade omvalet i början av juni i två städer, Agri till prokurdiska BDP och Yalova till kemalistiska CHP, visar att skrämseltaktiken varken biter på gatorna eller vid valurnorna. Därför vågade sig Ankara-bor ut på gatorna den 1 juni för att minnas, och återigen tårgasas, i samband med ettårsdagen av mordet på Gezi-demonstranten Ethem Sarisuluk.

Samtidigt återstår det faktum att AKP har ett stort folkligt stöd trots alla skandaler och all repression. Troligtvis fungerar även regeringens taktik att använda konspirationsteorier mot demonstranterna. Att illvilliga utländska krafter ligger bakom protesterna är en vanlig åsikt om demonstranterna.

Detta är proteströrelsens svåraste nöt att knäcka. Repressionen pekar indirekt ut Gezi som ett alternativ, dikotomin är synlig, men innehållet i protesterna är det ännu inte. Protesterna kommer med all sannolikhet blossa upp med jämna mellanrum medan proteströrelsen finner olika plattformar att föra sin talan genom, något den ännu inte har i de etablerade politiska partierna.

När Recep Tayyip Erdogan lovade att han kommer att se till att ”göra allt från A-Z för att hålla ordning” svarade tidningen BirGün med löpsedeln ”mellan bokstäverna ’A’ och ’Z’ finns fascismens ’F’” och bilder på polisvåldet. Det är en sammanfattande bild.

Repressionen fortsätter. Erdogan vill fortsätta styra, som premiärminister eller president. Den nyliberala rovdriften är intakt. Det gör att skälen att göra uppror lär bli lika många och legitima för demonstranterna den 31 maj 2015 som 2013 och 2014.
Fakta:

Ekim Caglar är statsvetare och frilansskribent

Öppnar Gezi-arkivet

Jag kollar ofta på de där bilderna. Ja, Gezi-upproret är det största som har hänt mig både politiskt och journalistiskt. Det är också en given milstolpe i Turkiets historia. Därför finns det heller ingen anledning att låta bilder från upproret samla damm i kameran. Somliga bilder är redan publicerade, andra har legat där och plockats fram med jämna mellanrum för föreläsningar eller som ett botemedel mot rastlöshet.

När Gezi-upproret firar ett år är det dags att öppna arkivet. Hela albumet är fritt att använda och går att hitta här.

Turkey: A New Progressive Movement in the Making

Article also published in Transform Network.

________________________

Turkey: A New Progressive Movement in the Making

A historical uprising has resulted in new practices, potentially very fruitful for closer investigation for progressives in both Europe and the Middle East.

Finally the progressives had the power to shake the hegemony and be in the center of Turkish politics for a while. It all started withDSC_0486 the trees in Gezi Parki and construction plans of a shopping mall, which quickly spread and grew to be a people’s uprising against Prime Minister Recep Tayyip Erdogan’s arrogance, neoliberal policies, aggressive urban regeneration projects, lack of freedom of speech, gender inequality, homophobia etc.

The country wide protests are more than just an uprising. It’s a proof that the progressives can gather individuals and movements from the whole political spectra. That’s why you can see the flags and hear the slogans of LGBT people, Feminists, Communists, Ultranationalists, Kemalists, Islamists, but also people that label themselves “apolitical” and have never been active in politics before. This movement and uprising is indeed inclusive.

This is an uprising against self-reinforcing prejudices also. Many Turks have lived with the idea that the youth is apolitical, the women submissive and politically inactive and that the civil society is enthusiastic but ineffective. The barricades speak for themselves, with the participation of many young people, among them are a large number of girls and women.

What is perhaps more important is the exchange of experiences between different groupings. There is a critical dialogue going on DSC_0654between historical enemies that have gathered in Taksim. But the progressives and the Left (of all positions and traditions) are clearly determining the future of this uprising. The progressives created the platform for the protests and have been a crucial factor in creating the Commune-like organization of the Taksim Gezi Parki.

In fact, the protesters have controlled a large part of central Istanbul during these protests. Many of the banned tables in the open air can now be seen again in the backstreets of Istiklal Caddesi, while the Taksim Square, of great historic importance for the Left (remember the Taksim Square Massacre 1977) was open for demonstrations on a daily basis. This is a giant democratic leap for the Workers’ movement that fought hard and lost the battle of Taksim Square the 1st of May 2013, when thousands of leftists were brutally attacked with tear gas, water cannons and police brutality while trying to reach the square to make use of their very basic right to protest on May Day.

But after all, the single most important step towards a new progressive movement is the idea behind “the Commune”. Food, water DSC_0424and medical services are free and shared among all protesters. The democratic platform is responsible for the security and cleaning, which functions as good as the welfare service presented by the municipality. You could even find a library there. All this happens thanks to the inclusive and far-reaching understanding of solidarity that pushes the protesters to contribute to all work voluntarily. All decisions are taken after open discussion, where all the protesters are welcome. This is undeniably a participatory democracy project well worth investigating closer, not least since millions of protesters have been included in this partly Socialist experiment during the first weeks of the protests. This will be remembered in history as a short-lived (?) model community, which future political initiatives will refer to and get inspired from, hopefully also beyond the borders of the country.

An important topic remains to be discussed. We don’t know what will happen with this platform when the uprising needs to transform itself into different organizational channels. But what is already confirmed is that the progressives have left the process of waiting for political alternatives and started to build them themselves, to the joy and inspiration of many otherwise unorganized young citizens of Turkey.

Taksim-plattformens krav

Statement of Occupy Gezi Park:

TO THE ATTENTION OF THE GOVERNMENT AND THE PARLIAMENT

1- Gezi Park must be kept and conserved as is. It must not be left to any construction under the name of a barracks, shopping center, residence, museum, etc.

2- Citizens, who assemble peacefully and unarmed using their constitutional rights, should never be subject to police violence. Those citizens who got arrested during the protests should be released. All political, bureaucratic and administrative people who order and direct attacks on protesters exercising their right to gather should be prosecuted under existing laws.

3- The main objective is that the privatization and environmental policies enacted by the government serve public interest. The transfer of public spaces, lands, beaches, forests, rivers, and urban symbols to private companies, corporations, holdings, and owners of capital from the hand of the people through sales and rentals must end.

4- Democracy is not just about going to the ballot box to vote. Democracy comes from the assurance provided by the state itself that each group in the populace can express freely their desires and dissatisfactions without fear, arrest, or torture. This protest is a struggle for freedom of expression and thought. The people who want to protect Gezi Park today and the people who defended the right to veil yesterday have gone under the same oppressive treatments. The Gezi Park resistance objects to all forms of oppression.

5- For days, we saw how TV channels, newspapers and news sites, entrusted to watch for the public good and give correct information, ignored the citizens of this country, youth and elderly, peacefully using their constitutional rights at the Taksim Gezi Park. That the public was not informed by mainstream media about the situation in the country until the fourth day of our protests shows the willful ignorance of professional ethics. We call on the media- especially those media bosses who have become wealthy because of the public- to pursue their professions ethically.

TO THE ATTENTION OF FELLOW PROTESTORS

The protest must continue until the awaited response emerges.

Vandalism, swearing, alcohol use, and environmental damage must be avoided in order to maintain the good character of the protest.

No political group, organization or ideology should be enabled to take hold of the protest. The protest must continue shoulder-to-shoulder with no discrimination of ethnicity, belief, political party or gender identity.

In order to avoid speculation, no information, tweet or rumor should be spread without vetting. No read or heard information should be taken for granted before being questioned.

The media channels, newspapers and news sites that make up false stories to justify the government’s actions, should be confronted by the protestors themselves. This media, of which we are the readers, spectators, and consumers, should be made alert to the problem by telephone and by e-mail and should be encouraged to take a neutral position.

Translation from Turkish by Gül Bilge Han and Wendy Meryem Kural Shaw.