Att ställa sig utanför och döma förändrar inte supporterkulturen

Artikeln ursprungligen publicerad i Flamman.

_________________________________

”Låt han dö” ekade det på Tele2 Arena i ett Stockholms-derby medan en spelare låg medvetslös på gräset. Lägg därtill flera Facebook-inlägg som vittnade om supportrar i tunnelbanan som vrålade könsord och panikslog barn så har du bakgrunden till Twitterstormen och ett par SVT-debatter om att läktarkulturen inom fotbollen är problematisk.

Dödsramsan, så kallar Aftonbladet den, är inte någon bokstavlig vädjan om att spelare ska avlida. Könsorden är produkter av ett sexistiskt samhälle som i sin renaste form företräds av fulla män i grupp. Suggestiv stämning och gruppmentalitet kan till och med rycka med normkritiker. Sådan är tyvärr vardagen, både på läktare och i samhället. Råa uttryck kan vara punkigt uppfriskande. Andra, som könsorden, är bara unkna.

Att fördöma vidriga uttryck och beteenden är lätt. Pekpinnar långt från läktarna bidrar dock bara till att cementera bunkermentaliteten. Den ökanda Millwall-klackens ramsa (och mentalitet) ”no one likes us, we don’t care” har sedan länge spritt sig internationellt. Vad kan då göras om tweets inte löser problemet?

Repression? Per Gudmundson förordar (SvD 28/9 2015) exempelvis att ståplatsläktare ska ersättas med numrerade sittplatser vid bråk, att publik filmas och klubbar straffas med tomma läktare vid bengalbränningar. Han utesluter inte lagstiftning som ett sätt att uppnå detta. Gudmundson är inte unik.

Alternativet till straffhetsen är att stödja det begränsade men likväl existerande förändringsarbetet. Att fördöma enskilda ramsor är bekvämt, men hur många progressiva läktargrupper och kampanjer har kritikerna aktivt stöttat? I Sverige finns sedan 2013 bland annat ”Fotbollssupportrar mot homofobi” som har samarbetat med flera klackar. Det har lett till nyttiga samtal om homofobins (och ibland sexismens) destruktiva roll på läktarna. Internationella exempel på normförändrande supporterrörelser för flyktinghjälp, antirasism och jämställdhet kan inspirera supportrarna ytterligare.

Värderingar förändras smärtsamt långsamt på grund av ett fundamentalt problem i supporterlivet – den förhärskande föreställningen om att fotboll och politik inte hör ihop. Med få undantag gäller detta alla svenska läktare, något som försvårar kampen mot rasism, sexism och homofobi.

Verktygen för förändring skiljer sig åt. Vissa förespråkar repressiva lösningar som kan ge resultat på kort sikt men lämnar de grundläggande frågorna orörda. Men läktarnas befrielse måste vara dess eget verk, där samhällsengagerade supportrar stöds av tyckarna. Bara då kan debatten bidra till en progressiv läktarkultur.

Ett politiskt slagfält på de turkiska läktarna

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

______________________

Upproret flyttar in på de turkiska läktarna

Under vårens protester i Turkiet ekade fotbollsramsor på barrikaderna. Ultras, de mest passionerade supportrarna, var en del av motståndet och bittra fotbollsrivaler enades mot regeringen. När turkiska fotbollsligan nu drar igång tvivlar därför ingen på att en ny upprorsfas inleds.

ISTANBUL

Årskortet som ger tillträde till alla matcher brukar bokas med stora sportsliga förväntningar. Sedan sommarens landsomfattande resning – eller ”Gezi-upproret” som det kallas efter den park som hotades med rivning i Taksim i centrala Istanbul – är även det politiska trycket närvarande när vi köar för biljetter. Motvilligt skriver tusentals människor under avtalet för årskortet till Istanbul-klubben Beşiktaş matcher. Varken jag eller kamrater från ultrasgruppen Çarşı vill förbinda oss att inte ropa politiska slagord på läktarna, något klubben tvingar oss till. Vi handskriver vårt undantag längst ner på pappret: ”vi går med på allt, utom stycket som begränsar åsikts- och yttrandefriheten.” Det kan i värsta fall innebära ett indraget årskort, något som de flesta av oss räknar med eftersom de politiska slagorden kommer att eka på många läktare under säsongen.

Att klubben vidtar åtgärder för att hindra politiska uttryck är inte förvånande. Çarşı blev med sin kamp på barrikaderna och sina demonstrationer med tiotusentals deltagare under Gezi-upproret en av de klarast lysande stjärnorna på upprorshimlen. Karaktäristisk humor, progressiva ställningstaganden och förmågan att alltid stå på benen i fronten under såväl första maj som Gezi har gjort Çarşı till landets mest omdiskuterade sociala rörelse på läktarna. Çarşıs roll innebär inte att Istanbuls två andra storklubbars supportrar, tillhörande Galatasaray och Fenerbahçe, inte deltog i upproret. Det är de tre lagen som ingår i den fiktiva klubben Istanbul United, ett begrepp som började användas när bittra rivaler bokstavligen knöt ihop laghalsdukar och kämpade sida vid sida mot polisen under sommaren, bara några veckor efter att huliganismen hade krävt ett liv när Galatasaray-supportrar knivhuggit en Fenerbahçe-anhängare till döds.

Motståndet mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğan blev den enande faktorn för supportrarna, något som skrämde regeringspartiet AKP. Situationen liknar Egypten under den arabiska våren när landets ultras, främst från klubbarna Al-Ahly och Zamalek, blev fanbärare på Tahrir-torget i protesterna mot Hosni Mubarak. Även i Turkiet följer tidigare fotbollsfrånvända upprorssympatisörer i dag utvecklingen på läktarna. Få blev förvånade över att inrikesminister Muammer Gülers annonserade att ett förbud mot politiska slagord på läktarna var på väg. När ungdoms- och idrottsminister Suat Kılıç dessutom sa att han ”inte vill skrämma er [supportrarna] med polis och gendarmeri, ni får se till att sköta er”, fick kommentaren en direkt oroande effekt bland fotbollsanhängarna. Dagarna före säsongspremiären gjorde Kılıç ytterligare ett utspel med budskapet att ”de som gör läktarna till en politisk arena får betala ett rättsligt pris”. ”Vi är en stat som har kämpat mot terror i 30 år. Det kan ske protester en eller två gånger, men den tredje gången får vi kontroll över situationen”, förklarade Kılıç och meddelade att staten bara behöver 24 timmar för att identifiera demonstrerande fotbollssupportrar på och i anslutning till arenorna. Till sin hjälp har regeringen bland annat ett elektroniskt biljettsystem som tvingar supportrar att registrera sig för att köpa biljetter, samt en nyligen aviserad satsning på ökad kamerabevakning på landets arenor.

När läktarna nu kokar väntar supportrarna på nästa våg av repression. Det lär ske med polisvåld och nya lagar eller i värsta fall med attacker från beväpnade regeringsanhängare, exempelvis från Istanbul-klubben Kasimpasa (premiärminister Erdoğans hemkvarter) vars supportrar jagade demonstranter med knivar och andra tillhyggen under Gezi-upproret. Nu är ligan igång. Beşiktaş första mål följdes av Gezi-ramsan Bu daha başlangıç mücadeleye devam, ”Det här är bara början, kampen fortsätter”. Slagorden ekade under hela matchen. Liknande protester rapporterades från Galatasarays premiärmatch. Tusentals människor trotsar återigen regeringen, denna gång på läktarna. Och ett alltmer auktoritärt AKP hoppas att säsongen snart är över.

Ekim Caglar

ASI RUH

Med tanke på det senaste inlägget om supportrarna i Besiktas finns det anledning att upplysa mer i ämnet. Det behövs inte någon längre förklaring än en långfilmslång dokumentär om all kultur kring legendariska supportergruppen Carsi. Filmen är på turkiska och otextad, men uppskattare av mentalitetskultur behöver inte orden. Passionen talar för sig själv.

Lägg märke till en personlig favorit. Fem minuter in i filmen sjunger supportrarna ”Gündogdu, hep uyandik stadlara dayandik”-ramsan. Det vackra i detta är att det är en fotbollsversion av den revolutionära sången Gündogdu.