Rosornas krig pratar folk om. Det pågår något liknande i Turkiet, även om rosornas parti där under en lång period har varit allt annat än socialt eller demokratiskt. För ganska exakt femton månader sedan skrev jag en artikel i Tvärdrag inför de turkiska lokalvalen. Där diskuterades CHP:s framtid under den då stabilt sittande Deniz Baykal.

Men viktigare än så är att CHP-ledningen kan vakna upp och se verkligheten; en visionslös nationalistpolitik med ett centralstyrt parti är inte ett vinnarkoncept. Om den socialdemokratiska flygeln visar sig vara framgångsrika kommer detta sända tydliga signaler till Baykal och hans närmaste krets.

Chauvinisten och militärvännen Deniz Baykal fick sedan gå efter en otrohetsskandal och en del av min analys förverkligades när efterträdaren blev Kemal Kılıçdaroğlu. För ett halvår sedan skisserade jag fyra scenarier om det gamla kemalistpartiet CHP:s framtid, där de två sista löd enligt följande:
 

3) Kılıçdaroğlu väljs till ledare för CHP och gör inga andra förändringar än att han öppnar upp för en interndemokrati som inte har funnits under Baykal. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil under en längre process.
4) Kılıçdaroğlu väljs och vågar spela ut sina vänsterkort och skapar både mer interndemokrati och progressiva tendenser inom CHP. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil på både kort och lång sikt.

Med facit i hand kan man säga att trean och fyran till viss del har blivit det trendbrott som CHP väntat på, även om vägen är lång till ett fullföljande av dessa framtidsbilder. Interndemokratin har stärkts genom att partiledarhandplockandet av kandidater tycks reformeras bort för att ersättas av interna nomineringar, där lokalorganisationerna får mer makt. Dessutom har en viktig kemalistkonservativ bromskloss i form av Önder Sav manövrerats bort från den partielit han tillsammans med Deniz Baykal har tillhört sedan urminnes tider.

Tidigare har Kılıçdaroğlu dessutom stått för progressiva uttalanden rörande en framtida fred mellan Turkiet och den kurdiska PKK-gerillan, där han menat att ”det inte går att göra rent blod med blod” och att lösningen ”inte är någons recept ni ska ta efter – det är folkets recept som ska följas”. Uttalandet var vagt men sade en del om Kılıçdaroğlus utveckling. I övrigt har en allmänt ickenationalistisk hållning varit ett glädjeämne. I den praktiska politiken har Kılıçdaroğlus CHP velat återknyta till SHP:s prokurdiska rötter genom att skriva en ny så kallad ”kurdrapport” där krav på kurders sociala, politiska och kulturella rättigheter ska erkännas. Dessutom har Kılıçdaroğlu öppnat för att en amnesti för fångar kan äga rum; ett stort steg för ett land som sedan decennier burat in tusentals människor som ens vågat tala kurdiska eller bedrivit en prokurdisk politik.

De senaste dagarnas händelser har ytterligare ökat optimismen om en ytterligare minskad nationalism i CHP. I Paris har Kılıçdaroğlu lämnat blommor vid två revolutionära kurdiska ikoners gravar vid Père-Lachaise-kyrkogården. Yılmaz Güney och Ahmet Kaya tycks nu äntligen kunna bli betraktade som de stora kulturpersonligheter de var, även om erkännandet är postumt.

Nästa steg har varit Kılıçdaroğlus charmoffensiv vid Socialistinternationalens möte i Paris, där särskilda möten hölls med Ségolène Royal, ledare för det franska socialistpartiet, och Georgios Papandreou, socialdemokratiska PASOKs premiärminister i Grekland. En kursändring i partiet är även att CHP nu vill att Turkiet ska gå med i EU. Motivet till att Paris-besöket medvetet förstoras upp i CHP-läger och medier är naturligtvis att partiet försöker att knyta an till den socialdemokrati som partiet bekänner sig till, men som har lyst med sin frånvaro så länge. Åter börjar CHP närma sig vänsterns fackförbund och Kılıçdaroğlu talar om sociala orättvisor, frånvaron av sociala skyddsnät och en ökande fattigdom i Turkiet – och behovet av sociala rättigheter framför en konservativ allmosepolitik.

Med rätta har CHP:s placering till vänster på den politiska skalan ifrågasatts. Därför kommer de nya möjligheterna till samarbete med det prokurdiska partiet BDP som en ytterligare bekräftelse på att något har hänt i CHP. Partierna har nämligen initierat en formell kontakt med bayrambesök och BDP-ledaren Selahattin Demirtaş har dessutom föreslagit ett valsamarbete inför nästa års parlamentsval. BDP-profilerna och parlamentsledamöterna Osman Özçelik och Sırrı Sakık är försiktigt positiva, medan Kılıçdaroğlu menar att CHP ska sikta på att försöka komma till makten av egen kraft. En del av CHP:s ledarskap har dock uttryckt intresse för att tillsammans gå till val.

Samarbetet är inte troligt inför nästa års val. Anledningen är bland annat att CHP fortfarande inte är en klart ickenationalistisk kraft och har en bit kvar på vägen till att bli ett trovärdigt socialdemokratiskt alternativ i det politiska landskapet. Ett annat skäl är att ett BDP-samarbete lär kosta mer än det smakar om det innebär att man skrämmer iväg väljare till högerextrema MHP, som många hoppas ska åka ur parlamentet. Frågan många ställer sig är om BDP överhuvudtaget tror på en valallians med CHP. Kanske är det inte det stora i den senaste tidens utveckling. Det viktiga är istället de sannolika motiven bakom BDP:s utsträckta hand.

Att BDP inte är ett vänsterradikalt alternativ vet många. En ljum socialdemokrati som kräver demokratiska ändringar är ändå radikalare än den politik CHP uppvisat de senaste decennierna. BDP:s initiativ kan därför tolkas som en uppskattande gest i riktning mot CHP som under Kılıçdaroğlu gör försök att reformera partiet. Med andra ord kan CHP uppfattas som ett parti som idag står närmare BDP, något som kan leda till att det kurdiska partiet inte vill ha en konkurrent om rösterna i sydöstra Turkiet. Samtidigt är det vida känt att BDP har svårt att attrahera turkiska väljare. Således skulle en valallians bli CHP:s väg till att fylla ut parlamentet med politiker som kommit in på partiets listor i sydöst, medan BDP har hittat en väg att kunna ta del av västra Turkiets valmannakår på ett mer fördelaktigt sätt och samtidigt ytterligare tagit ett steg bort från PKK, vars fängslade ledare Abdullah Öcalan nyligen varit i ett ordkrig med Osman Baydemir, BDP-borgmästare i Diyarbakır.

Denna eventuella konkurrenssituation, för trots Kılıçdaroğlu förändringsvindar var hans parti svagt i kurdiska områden (med undantaget Tunceli / Dersim) i konstitutionsfolkomröstningen i september, kan annars vara ett sätt att locka fram CHP:s nationalister att visa sitt missnöje med ett eventuellt samarbete med BDP – och så se till att kurder blir mindre benägna att falla för Kılıçdaroğlu. De första reaktionerna inom CHP visar att man ännu inte är moget att gå in i ett samarbete med ett parti som utmanar den turkiska nationalismen. De radikala alternativen finns fortfarande i de små vänsterrörelserna utanför parlamentet. Ännu har CHP många kemalistiska kvarlevor att göra upp med. Men de startar en diskussion och visar att Turkiets politiska landskap kommer att bli mycket intressant att följa inför nästa års parlamentsval med tanke på CHP:s försiktiga vandring vänsterut under Kılıçdaroğlu.