Fotbollssamtal på Stockholms universitet

Aristoteles, fotboll och våld

Datum: 24 maj 2017 16:30 24 maj 2017 18:00
Plats: Gula villan, Stockholms universitet

Institutionens studenter och personal hälsas välkomna till vårterminens utspark i Gula villan. Det blir författarsamtal med Isobel Hadley-Kamptz och Ekim Caglar om den flytande gränsen mellan konsten och idrotten, följt av mingel.

Är det egentligen genom sport människan når katharsis? Vad ska vi då i så fall med konsten till? Får en humanist som nischar sig mot sport fler och bättre jobb? Och varför är humaniorans kärlek till sporten i det närmaste obesvarad?

Möt författarna Isobel Hadley-Kamptz och Ekim Caglar i ett samtal om den flytande gränsen mellan konsten och idrotten. Isobels bok Om sport och våld och Ekims bok Propagandafotboll kommer finnas till försäljning.

Deras våld skapade en rörelse

Det finns en bakgrund till att Istanbuls mest centrala park stängs av för medborgarna. Det finns krav. Det finns en rörelse. Trots allt våld finns det även hopp.

Alla som någon gång har varit i Istanbul känner till Taksim Gezi Parki. Några meter från stadens centrala torg och hjärta finns där ett lugnt grönområde. Där läser många sin morgontidning på en bänk. Där möter många barn sin första gröna lekplats.

Privata intressen gör att runt hundra år gamla träd krossas under grävskopor. Med hjälp av kommunen och med regeringens goda minne ska parken bland annat innehålla ett stort köpcentrum inom kort.

Sedan flera månader pågår det en debatt om parkens framtid. Olika organisationer och enskilda påpekar att ett av stadens få grönområden måste bevaras. När grävskoporna så dök upp för fyra dagar sedan var reaktionen oundviklig. I fredliga protester har motståndarna till stadsomvandlingsprojektet ockuperat sin park.

Det började med ett fåtal och blev snabbt fler. ”Marginella grupper” (premiärministerns favoritbeteckning), fnös en del. Inget kunde vara mer fel.

Ja, här är vänstern i majoritet. Men du ser inga partiflaggor. Bland de mycket få grupper med egna banderoller återfinns bland andra Besiktas’ ultrasgrupp Carsi. Det här är en inkluderande rörelse. Där bryter vi varandras fördomar.

Det sjungs gamla revolutionära sånger. Ropas slagord. Visas dokumentärfilmer. Människor är glada och hoppfulla. I flera dagar i rad har man lyckats försena rivningen med nöd och näppe, med god hjälp från parlamentarikern Sirri Sureyya Önder som bokstavligen har ställt sig framför grävskoporna varje gång de har närmat sig träden.

Människor diskuterar. Hälsar. Kramas. Ler. Frågar du ”hur känner ni varandra?” får du ofta svaret att de just har träffats. Socialiseringen och det aktiva ställningstagandet. Det är det som skapar den sociala rörelsen.

”Brorsan, kan jag ta en cigg?”
”Varsågod”
”De där jävlarna… de där jävlarna… vet du att jag har bott här i fyra år? Nu ska det rivas”
Han är 17 år.
Parken är även hem för de hemlösa, det okända antal människor som är lämpligast att identifiera som parkens rättmätiga ägare. De tänker inte heller ge sig.

Säkerheten säkras av frivilliga som anmäler sig till en ordningskommitté. Renhållningen hålls på fötter genom ytterligare frivilliga, bland annat den där HBT-killen som frågar om du har skräp och som i övrigt tålmodigt plockar upp fimpar från marken.

Under de här dagarna kom människor för att andas frisk luft. Sån där frisk luft som är mer än att bara vara i ett grönområde. Här andas folk genom att vara sig själva, umgås och göra allt som står i deras makt för att förhindra rivningen. Det började med ett tiotal för några dagar sedan och var igår en enda stor festival med tusentals människor. Här fanns alla typer av människor. Bland annat den mycket charmige indiske matematikprofessorn som undervisar på ett av Istanbuls universitet.

En av nätterna har jag en öl i handen och pratar fotboll med en kille. Han är troende och avstår från alkohol. Vi pratar om livet, om att det här egentligen inte handlar om en park. Vi pratar om den där rullstolsburne mannen, som placerar sig på den politiska högerkanten, som vägrar att lämna parken och som tycks vara helt orädd de gånger polisen rycker fram.

Gryningspyromanerna

Gryningspyromanerna

Vi sitter något avsides och dricker kaffe när polisen inleder sin gryningsräd kl 05 på morgonen. De sprutar mängder av tårgas, slår på allt de kommer i sin väg och rycker bort tält som de sedan samlar i mitten av parken. De tänder eld på tälten medan människor försöker hämta sig efter attacken. Allt är över på några minuter och kvar finns en tät tårgasdimma.

I bakgrunden hör man grävskoporna. Framför poliskedjan står vi kanske 20 personer denna varma gryning. Mest iögonfallande är killen som applåderar polisen drygt en decimeter från deras ansikten. Han går förbi varenda en. Stannar sedan upp och fokuserar på en polis, men slutar inte klappa. Han står så i en timme och pratar lugnt med jämna mellanrum.
”Är ni nöjda? Är ni stolta?”
”Du där. Polisen! Du, ja. Du är en fantastisk människa. Vet du det? Fantastisk. Du hatar människor och naturen, du är verkligen underbar”
”Hur ska ni kunna berätta det här för era barn?”

Det finns ingenting att göra denna andra natt och gryning. Man kan bara stå och febrilt väcka sina vänner och hoppas att så många som möjligt dyker upp. Det gör det. Vid kl 07 är vi åter ett par hundra som klarar av att återta parken. Det är nu Sirri Sureyya Önder ännu en gång går och stoppar grävskoporna.

Den kommande kvällen är den bästa. När människor rapporterar om våldet via sociala medier blir effekten enorm. Nu går det inte att gå på grund av den massiva folksamlingen. Den perfekta kombinationen av fest och demonstration. Sedan har vi den där tårgasen. Det där vidriga påfundet som får dina tårar att rinna, din hals att brännas av allt hostande och din andnöd att först chocka dig och sedan eskalera i ytterligare en halvminut. Ännu en gryningsräd. Denna gång med mer poliser och med kompaktare poliskedjor.

När allt har lugnat ner sig och flera människor har fått uppsöka sjukhus tar några poliser av sig gasmaskerna och tar minnesbilder på sina mobiler. I kravallutrustning ler de framför kamerorna. Detta samtidigt som Amnesty International fördömer polisbrutaliteten.

Nu samlas vi åter, i väntan på att skingras. Det här handlar inte längre om att stoppa framtida köpcenter. Det handlar om en rörelse och längtan efter ett annat samhälle. Visst kommer parken troligtvis gå förlorad, men den här rörelsen har vunnit genom att skapas. När poliskedjan står där blir det tydligt. Vi älskar den här staden. Och vi är beredda att betala ett högt pris för att ge människor ett bättre liv.

Det var så det gick till när polisen hindrade medborgarna från att gå till sin park. Någon kallar det just ”det där bråket om den där parken”. För andra är det en social rörelse som även imorgon kommer att kämpa för att skapa ett annat, bättre samhälle.

Om polska huliganer i Flamman

Texten publicerad den 5 juni i Flamman (Läs även Gregor Flakierskis utsökta text om EM i samma nummer)
_________________________________________

Polska fotbollshuliganer

Det är inte detgenomkommersiella centrala torget som lockar. Inte heller det gotiska slottet Wawel eller de mysiga judiska kvarteren vars hembryggda öl med honungsdoft lämnar en sötsliskig eftersmak. Anledningen till detta hårda prov, där Krakows fyrtiogradiga värme tar musten ur de allra tappraste, är den polska fotbollen. Närmare bestämt den polska läktarkulturen.
Polen är tillsammans med Ukraina värdar för EM-turneringen i fotboll. Det har satt fart på polska politiker. Landets huliganer är i det närmaste världskända för sin våldsamhet. Knivar, yxor och andra tillhyggen är inte ovanliga och situationen i landet jämförs inte sällan med 1980-talets Storbritannien när huliganfirmor regelbundet löpte amok. I mitten av 2000-talet upplevde Polen en ettårsperiod där totalt åtta supportrar knivhöggs ihjäl i närheten av arenorna. Även på senare år har dödsfall inträffat.

Polska politiker svettas. Åtgärderna får vi snart känna av. I all hast slussas vi upp till en lång ringlande kö för att se de regerande mästarna Wisla Krakow möta Lechia Gdansk. Matchen har börjat och den 50 meter långa kön rör sig frustrerande sakta. Nya huliganlagar gör att Wisla Krakow kräver att man först skaffar ett pass till arenan, vilken i sin tur ger rätt att köpa biljetter. Allt sker genom personliga intervjuer. Vad heter jag? Varför är jag här? Vad har jag för passnummer? Kan personen bakom mig flytta på sig när jag fotas?
Proceduren tog 45 minuter och nästan hela första halvlek missades. Wisla-klackens ljudvägg och halsdukshav i rött förstummar. Några våldsamheter syns inte till. Kanske beror det på de båda klubbarnas nära relationer. På den ena kortsidan har Lechia Gdansks supportrar hängt upp en flagga med en överkryssad Che Guevara. Mittemot har Wisla Krakows anhängare en nazistanstucken banderoll – ”White Star Power”. Lechias klack är likt Wislas präglad av högerextrema grupper, vilket är regel snarare än undantag på polska läktare.

Ett relativt lugn runt arenorna har skapats, men det stora kaoset pågår sedan en tid tillbaka ute i skogarna och på landsbygden. Våldet söker sig bort från uppmärksamheten och rör sig bort mot en arrangerad miljö där huliganer kan slå ihjäl varandra ifred. Kvar blir de supportrar som snällt får stå i kö och missa matcher, för att sedan utsättas för mer eller mindre högerextrema budskap på läktarna. Så har problem sopats under mattan. Så blir politikerna nöjda.

EKIM CAGLAR

40 år sedan mordet på Taylan Özgür

n725461211_1956561_800

Beyazit, ISTANBUL.
Platsen där vänsteraktivisten Taylan Özgür mördades 23 september 1969. Taylan var studerande vid ODTÜ-universitetet i Ankara och var 22 år när han dödades. Än idag mörkas fakta kring vad som hände för 40 år sedan, men allt pekar på att det var poliser som sköt ner honom.
Mordet på Taylan blev en milstolpe. 68-rörelsen blev mer militant och den växande styrkan i vänstern skulle leda till att en militärjunta installerades 1971.
Varken glömt eller förlåtet.

Tusen erfarenheter och ett hem rikare

Ja, nu är jag tillbaka från Italien och Livorno. Det finns ingen större anledning att dra en reserapport över vad mina vänner sagt och gjort som är väldigt kul. Istället är det den sammanfattade bilden av staden Livorno i Toscana som är viktig. De kortare vistelserna i Milano och Florens gav mig ingenting, medan Livorno är något jag aldrig kommer att glömma och framförallt ett ställe jag regelbundet kommer att besöka i framtiden.

Vad är det speciella med Livorno? Att staden på i princip alla plan tycks vara progressiv. Låt mig illustrera med ett exempel från de miljöer jag och min grupp Partigiani Livornesi Scandinavia hade förmånen att vista oss i. Många vänsteraktivister i Livorno är bra mycket radikalare än det största vänsterpartiet i Italien, Rifondazione Comunista. Partiet har tappat mark de senaste åren och djupdykningen är anledningen till att det italienska parlamentet för första gången på flera decennier inte har någon kommunistisk representation. Då man själv lever i ett land där det största vänsterpartiet inte är någon direkt maktfaktor att lita på är det lätt att försöka dra paralleller mellan Italien och Sverige. Här skulle många falla in i det klassiska vänstergnället. Bara tala om modernisering, döma ut ideologin eller kort och gott förklara tankarna som döda.

I Livorno finns inget av det. Det går att tala om sin besvikelse inför parlamentarismen, kanske skapa ett nytt parti och sedan försöka påverka. Eller så går man den andra vägen. Om det parlamentariska systemet är för snävt så får man gå direkt till folket. Genomför man ett gott basarbete och samlar på sig erfarenheter om den aktuella situationen i det samhälle man befinner sig i finns alla möjligheter att skapa politik utan att gå omvägar via ett så korrupt system som Italiens. Har du stöd så kan du agera utan att någon kan hindra dig. Därför är de hus som i många år varit ockuperade i Livorno fascinerande att se. Flera av byggnaderna har i uppemot 7-8 år varit i aktivisternas ägo. Vi fick se hur utrymmet i platserna användes till att skapa opinionsbildning i form av affischer och tröjor, vi fick lyssna på konserter som vanliga scener aldrig skulle erbjuda och vi fick uppleva hur solidariteten alltid var levande. Ett exempel på det var när två yngre killar mötte oss med badhanddukar och shorts i en ockuperad lokal. De var överlevande från jordbävningen i april. I Livorno erbjöds de mat och husrum av sina bröder. Världens mest självklara sak för vänsteraktivisterna i all sin enkelhet.

Anledningen till att det autonoma och utomparlamentariska arbete som förs i Livorno är mer inspirerande än det i till exempel Sverige är att uppslutningen och stödet till aktioner som till exempel husockupationer är totalt i en stad som Livorno. Det är resultatet av en mer uttänkt strategi där aktivisterna utvärderar samhällsituationen och det stöd man har från folket. Därför kan den repressiva staten och den fascistoida poliskåren i Italien knappast stoppa vänstern ute på gatorna, för bakom varje handling finns massor av basarbete och folkligt stöd. Visst kan man storma de sociala rörelsernas lokaler, men det skulle bara få motsatt effekt, vänstern skulle växa ännu snabbare. Därför var det samtidigt lärorikt att höra våra italienska bröders erfarenheter från den mjuka makt staten använder mot vänsterfästet Livorno. Det får jag anledning att ta upp någon annan gång.

Detta är de första intrycken jag vill förmedla. Inom kort kommer det uppföljningar med bilder och andra redogörelser för vad resan innehöll mer konkret. Mer om resan kommer snart i Expressens nya fotbollsbilaga, för övrigt. Den gamle Offside-medarbetaren Olof Peronius skrev ett reportage om oss under resan. Länk till det kommer när texten är publicerad.

Ahmet Türk: ”Inrikesministern måste avgå”

Efter polisens vidriga attack mot barn i Hakkari, där det slutade med att  en 14-årig kurd blev brutalt misshandlad av en militärpolis med gevär, kräver nu DTP-politikern Ahmet Türk AKP:s inrikesminister Beşir Atalays avgång.

Om den här händelsen hade skett i en annan, demokratisk nation, hade inrikesministern åtminstone uppträtt hedervärt och avgått. Men sedan händelsen har varken premiärministern eller inrikesministern tagit sig tid att göra ett enda uttalande.

Kritiken är svidande och högst befogad. Den brutalitet som civila utsätts för av polis och militär i Turkiet är ett problem som AKP-regeringen knappast gjort något åt. Trots detta lever regeringen på det avspänningsrykte man lyckats skapa, samtidigt som samma statlig våldsverkan som tidigare fortgår. Därför är Türks påpekande viktigt, även om några omplaceringar eller avhopp i regeringen inte kommer att ske på grund av det brutala överfallet.

Även socialisterna i ÖDP gör rätt och tar avstånd från händelserna i Hakkari.

Storbråket i derbyt igår

Inte så mycket att diskutera – Emre Asik och Arda Turan från Galatasaray, Diego Lugano och Semih Senturk från Fenerbahce fick rött kort i samma match. Ja, faktiskt i samma situation. Nedan syns videon från det storbråk som avslutade matchen med fyra utvisningar. 0-0-derbyt igår var det definitiva fiaskot för båda lagen denna säsong, nu utmanar man knappast om ligaguldet.

Pinsammast i videon är naturligtvis Semih Senturks ofattbara filmning som syns från 1:15 in på klippet. Semih får ett lätt slag mot ansiktet, men segnar ner som om han vore ett obeväpnat spädbarn i ett kärnvapenkrig som just brutit ut.

Som gammal fotbollsspelare själv kan jag stoltsera med att jag en gång bröt näsbenet under en match, för att sedan få lite bomull i näsan. Blodet hade forsat tidigare och jag fortsatte att spotta blod i ett par timmar. Men jag spelade resten av matchen. Det är fotboll, Semih.

Mer härhär och här.

Repression mot Besiktas-supportrar

Egentligen borde det inte behövas lägga till några kommentarer, men det finns anledning att förklara kontexten till de filmer som bifogas här. Besiktas blev tidigt uträknade som titelkandidater i årets Türkcell Süperlig. Det var då Mustafa Denizli kom. Den förre landslagstränaren har höjt lagets prestationer på ett makalöst sätt och utmanar nu Sivasspor om segern i den turkiska högstadivisionen.

Bedriften imponerar. För första gången på länge ser en av de absolut bästa supporterskarorna i världen ut att få en säsong som de faktiskt förtjänar. För första gången på länge gör spelarna sina supportrar rättvisa på planen. Hungriga och passionerade supportrar lyfter därför laget för en kraftsamling inför ligans slutspurt. Och se hur dem gör det. Filmen visar hur laget möttes av supportrarna i samband med den viktiga matchen mot Kayserispor igår.

Och nästa bild visar den repression som Besiktas-anhängarna möts av. Njut av de moderna fotbollen i samspel med en poliskår ökänd för sin brutalitet. När fotbollen ska vara som vackrast finns alltid risken att festen förstörs och att barn och oskyldiga får uppleva mer vattenkanoner, batongslag, dragna vapen och pepparspray än riktiga brottslingar.

Bilderna är bra mycket mildare än de som sänts på tv ikväll. Där syntes åtskilliga sönderslagna supportrar, gråtande barn och gevär riktade mot människor, men detta får duga tills jag hittar bättre dokumentation på internet.

Från och med nu går alla mina sympatier till Besiktas resten av säsongen i toppstriden. Därför var 1-0-segern mot Kayseri välkommen.

1, 2, 3.

Mer bilder här, här och här.