Krönika publicerad i senaste Flamman
__________________________________

För övrigt är nästa rond i postvalstraumat inledd. Vi lever under en seglivad borgerlig regering och Sverigedemokraterna har tågat in i riksdagen. En besvikelse av historiska mått har börjat bli vardag. Eftervalsanalyserna är många och ofta kloka. Ibland är de mer lika Ilija Batljans mantra; att Vänsterpartiet är den stora syndabocken i det rödgröna debaclet.

Interna debatter är viktiga och är redan igång. Ofta är det dock lättast att beklaga sig över bristen på dialog och framtidshopp. Även jag har kritiska åsikter om det rödgröna samarbetet, valrörelsen och nu senast även om Vänsterpartiets framtidskommission, men i nuläget är den enskilt viktigaste vad alla kan bidra med för att underlätta en rörelse i en önskad ideologisk riktning. I valrörelsen var de borgerliga och dess trogna mainstreammedier i oväntad utsträckning inriktade på Vänsterpartiet, slagträet för att sänka de rödgröna. Det ökända kommunistkortet spelades ut och nådde inte sällan ahlmarkska nivåer. Lågvattenmärket satte standarden tidigt när Johnny Munkhammar (Aftonbladet 8 februari) menade att Vänsterpartiet vill ha det som i Nordkorea. När det rödgröna samarbetet är lagt på is är en hetsjakt mot vänstern inte lika attraktiv. Nästa steg har dock blivit ett sverigedemokratiskt fokus på vänstern där man själva siktar på att bli rumsrena genom att svartmåla V. Där det behövs hejas ohederliga paralleller på av borgerliga debattörer.

Det är i den kontext vänstern söker en kurs inför framtiden. I en tid då ”förnyelse” ofta flyttar vänstern högerut är det viktigare än någonsin med en rak och tydlig politik med självförtroende. Det är lätt att förstå att en borgerlig hegemoni i medier ser gillande på utflykter till höger. En mer moderat politik skulle visserligen belönas av borgerliga medier, men gjorde det på intet sätt av väljarna. Låt oss inte glömma bort det.