vänster

Publicerad i det senaste numret av Flamman.
_____________________________

Det föraktfulla är lätt att genomskåda i Svenskt Näringslivs färska rapport Konsten att strula till ett liv. De fortsätter i samma arbete-ger-frihet-anda som tidigare. Nu föreslår man att universitetsstuderande som går utbildningar som har mindre chans att leda till jobb ska bestraffas med lägre studiemedel. Istället ska man skuldsätta sig i större utsträckning. Vinsten som genereras av många kurser är för litet, helt enkelt. Det gäller att producera. Göra vinst. Skapa mervärde.

Teater och konst bidrar tydligen inte tillräckligt mycket till samhällsnyttan. ”Slöstudier” som Svenskt Näringsliv talar om är ett frontalangrepp mot humanistiska och konstinriktade ämnen. Det här är sprängstoff. Jag blir provocerad. Inte för att jag är osäker på om mina år av statsvetenskapliga studier på universitetet räknas som lönsamma nog eller ej. Inte heller för att människor med kulturförakt utan att skämmas ohämmat visar sin antipati.
Det är de tydligt blottade mekanismerna att straffa människor för deras livsval som är svårast att smälta. Att tydligt ställa vinstkrav på varje enskild student likaså. Inte bara de arbetslösa, även de som kan bli utan jobb i framtiden bör straffas! Det är inte bara kulturvärlden som bör rasa över sådana förslag.

Mer behöver det inte ältas. Det finns ändå något positivt i det hela. Vill Svenskt Näringsliv lobba för att ta ett stort steg för att hindra människors förutsättningar till självförverkligande, samtidigt som man underskattar flera ämnens vikt för samhället får de väl göra det. Eller vänta. Vi kanske kan tacka, till och med. Tacka för varningen om att det finns starka krafter som är beredda att stå över ens axel på universitetsbiblioteken för att fråga ”är du lönsam, lille student?”. Och framförallt, tack för att ni påminner oss om att frihet kommer från vänster.

Ekim Caglar

Deniz Baykal

Den politiska kartan över Turkiet ändrades plötsligt när en sexfilm läckte ut. På videon kan man se CHP-partiledaren Deniz Baykal vara otrogen mot sin fru genom sexuellt umgänge med Nesrin Baytok, också hon politiker i samma parti. Det hela ledde till att Baykal avgick och CHP kommer snart att utse en ny partiledare.

Vi skippar den moraliska biten. Det är naturligtvis en rejäl tabbe att gå bakom ryggen på sin fru och ligga med andra, inte minst om partnern ser ut som Baytok. Men den viktigaste förändringen detta för med sig är utan tvekan politisk.

CHP har med korta avbrott styrts av Baykal i hela 18 år. Som en 71-årig veteran är han en av få politiker av den gamla skolan. Det innebär inte bara att man är erfaren. Dessutom har man då en känsla för en turkisk variant av det latinamerikanska begreppet caudillismo. Veteranerna vet hur man tystar den interna partioppositionen. Partiverksamheten bygger helt enkelt på att samlas under en stark ledare som sedan skickar ut direktiv från toppen, vilket fotfolket genomför. Om man vägrar? Då är man inte välkommen. Och ideologiska diskussioner? Glöm det. Mycket få politiker och partier har låtit rejält avvikande åsikter inom partiet höras och CHP är inget undantag, framförallt inte under den benhårde Baykal som i tur och ordning rensat ut socialdemokratiska falanger kring Erdal Inönü, Murat Karayalçın/Fikri Sağlar och Mustafa Sarıgül.

Utrensningarna har både en ideologisk och en personlig aspekt. Det naturliga är att Baykal motarbetar internoppositionen för att själv kunna styra partiet. Men Baykals styre har också inneburit en kraftig nationalistisk högerförskjutning i partiets politik. Som bäst har CHP stått för en socialdemokratisk väg, vilket man gjorde under exempelvis Bülent Ecevit på 1970-talet. Och som värst har man haft militärkramande xenofober som Baykal vid makten.

Vad många progressivt sinnade i partiet har krävt i många år är en återgång till den politik som präglade rörelsen när SHP och SODEP utgjorde en naturlig vänsterfalang inom CHP. Förhoppningen har varit att även CHP-vänstern kan samlas kring uppstickarnamn som på sikt kunnat hota Baykal. Således har Murat Karayalçıns korta inhopp i CHP i lokalvalen förra året väckt hopp om en förändring. När även den kurdiskättade aleviten Kemal Kılıçdaroğlu stod för tydliga vänsteravvikelser var förändringsvindarna ett faktum. Två nya stjärnor syntes nu i CHP-himlen och båda kunde bli borgmästare, i Ankara respektive Istanbul. AKP-regeringen tog hem båda posterna och Karayalçın drog sig tillbaka, medan Kılıçdaroğlu visade sig vara alltför svag och karaktärslös för att våga säga emot den absurda nationalism som präglar CHP:s ledning. Som många säkert minns var det Kılıçdaroğlu som tyst satt och lyssnade på Onur Öymen ur CHP-eliten när han talade varmt om slakten på aleviter/kurder i Tunceli/Dersim 1938.

Eftersom Kılıçdaroğlu har anpassat sig efter ledningens linje har han kunnat stå i bakgrunden och agerat påläggskalv efter Baykal. Hans tysthet och begränsade konfliktsökanden har börjat ge frukt och nu är Kılıçdaroğlu favorit i spekulationerna om vem som tar över CHP. Om han nu får ta över partiet finns det flera olika scenarier.

1) Kılıçdaroğlu läxas upp och anpassar sig efter villkor om att Baykal-linjen måste hållas. Väljs till ledare för CHP. Partiet ändrar inte politik.
2) Baykals efterträdare blir någon utan några som helst spår av progressivitet i det förflutna. Partiet ändrar inte politik.
3) Kılıçdaroğlu väljs till ledare för CHP och gör inga andra förändringar än att han öppnar upp för en interndemokrati som inte har funnits under Baykal. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil under en längre process.
4) Kılıçdaroğlu väljs och vågar spela ut sina vänsterkort och skapar både mer interndemokrati och progressiva tendenser inom CHP. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil på både kort och lång sikt.

Att CHP-vänstern får syre genom en annan uppstickare är knappast troligt, så nu är det helt enkelt dags att hålla tummarna för att det blir enligt scenario nummer fyra, eller åtminstone trean. Det är långt ifrån omöjligt. För Turkiet behöver ett socialdemokratiskt parti och det finns en rad kända CHP-namn som väntar på att något sådant ska ske. Detta skulle på siktkunna gynna både den radikala fackliga rörelsen och de ambitiösa (men ännu små) vänsterpartierna.
Med stor sannolikhet skulle även CHP som parti tjäna på detta eftersom det finns en växande potential för vänsterpolitik i landet. Människor som är missnöjda med nyliberala reformer under AKP vill ha ett alternativ som bygger på annat än nationalism och Atatürk-dyrkan. Om CHP som största oppositionsparti överlåter den nationalistiska pajkastningen till högerextrema MHP kan Turkiet få ett naturligt alternativ till regeringen.

En sådan utveckling skulle gynna många redan nu intressanta processer i landet. När CHP hade en viss kurdisk politiker vid namn Ahmet Türk som ledamot i parlametet för partiet var turkar som kurder inom rörelsen exempelvis bland de första att föreslå långgående reformer för att säkra den kurdiska minoritetens rättmätiga rättigheter i landet. Denna anda fanns kvar i SHP, men blev alltmer motarbetad av Baykal med tiden. Dessutom behövs fler än ett halvhjärtat AKP i kampen mot militärens politiska makt i landet. Och kanske allra viktigast är att CHP i grunden är ett parti med en potentiellt socialistisk syn på ekonomin, tack vare traditioner av statism och tidigare socialdemokratiska tendenser.

Så nu står CHP inför ett viktigt vägskäl. Antingen en tynande tillvaro som ett misslyckat militärvänligt nationalistparti eller ett modernt och progressivt alternativ till AKP. Om det blir det senare får vi kanske tacka Nesrin Baytok eller Deniz Baykals sexualdrift för en bättre framtid i Turkiet.

Ekim Çağlar

Krönika: ”Är du lönsam lille student?”

Fascismen vid universiteten fortsätter

Otrohet skakar om den turkiska politiken