yttrandefrihet
Kuppkommentarer
Hektiska dagar efter en obehaglig politisk storm i Turkiet. Kuppförsöket misslyckades glädjande nog, men situationen är fortsatt ansträngd när ett revanschistiskt AKP lär gå ännu hårdare fram mot alla typer av oppositionella yttringar. Mycket har sagts i svenska medier. Här är några av mina bidrag:
TV4:s Nyhetsmorgon: ”Extrem politisk turbulens i Turkiet”
SVT:s Kulturnyheterna: ”Erdogan accepterar medier så länge han tjänar på det”
KIT.se: Det här behöver du veta om situationen i Turkiet
Norrtelje Tidning: Statsvetaren ser dystert på Turkiets närmaste framtid
Dagens Nyheter: ”Militärernas agerande var som ett rop från förr”
Arbetaren: ”Många fruktar fler utrensningar”
Svenska Dagbladet: ”Kommer slå hårt mot barnen”
I Sveriges Radio om Erdogans twitterförbud
Lyssna drygt 05:30 in i programmet via denna länk för att komma till inslaget i Korrerapporten.
I Aftonbladet om Erdogans Twitter-förbud
Turkiet blockerar twitter – varför reagerar inte Bildt?
”Ekim, fungerar Twitter i Sverige?”
De senaste veckorna har twittrande vänner i Turkiet varit oroliga vid minsta lilla tekniska fel. De har väntat på premiärminister Recep Tayyip Erdogans sedan länge aviserade släckning av det sociala nätverket.
Beslutet blev officiellt igår, strax efter att Erdogan lovat att ”utplåna Twitter” under ett valtal. Turkiet blockerar nu Twitter.
Att Erdogans maktfullkomlighet har spårat ur råder det inte längre några tvivel om. Nyligen läckte avlyssnade telefonsamtal – som framför allt spreds via sociala medier – där Turkiets premiärminister lyfter på luren och beordrar en chef vid nyhetskanalen HaberTürk att censurera bort oppositionspartiers kritik mot regeringen ur sändning.
Det är därför Twitter är viktigt.
När det nästan dagligen släpps nya ljudfiler, med exempelvis regeringsföreträdares diskussioner om hur man ska gömma mutpengar i miljondollarklassen, ser Erdogan inget annat alternativ än att öka repressionen.
Idag är det Twitter. Imorgon är det Facebook och Youtube.
Information och våra röster är hot mot Erdogans och regeringspartiet AKP:s makt.
Att Twitter har blivit en måltavla för Erdogans paranoia är ingen slump. Under sommarens Gezi-uppror var det där vi spred våra nyheter om polisens övergrepp, i frånvaro av stora och självständiga tidningar och tv-kanaler.
Sommaren 2013 ökade antalet twitterkonton från 1,8 till 10 miljoner i Turkiet.
Nu vill en paternalistisk landsfader som av allt fler medborgare uppfattas som en naken kung strypa en av de viktigaste plattformarna för kommunikation. Något som underlättas av de nyligen genomklubbade internetlagarna, som ger myndigheter omfattande befogenheter att stänga ner hemsidor i Turkiet.
Lägg därtill det urskillningslösa polisvåld som oppositionella möter i princip dagligen, och som för kort tid sedan resulterade i att 14-årige Berkin Elvan dog efter 269 dagar i koma. Symptomatiskt är att en av de största anledningarna till att Gezi-upproret mobiliserade så många medborgare var att människor kände att deras livsutrymme hade beskurits kraftigt av Erdogans moralkonservatism och oförmåga att acceptera avvikande åsikter.
Twitter-beslutet visar att vi som demonstrerade i somras hade rätt – om ingen sätter stopp för denna negativa reformtrend finns det snart ingen demokrati och yttrandefrihet kvar.
Erdogans Turkiet är auktoritärt, och hur långt denna nästintill totalitära hållning kommer att gå vet ingen.
Turkiet förvandlas i allt snabbare takt till en diktatur. Denna utveckling tycks ha gått praktiskt taget obemärkt förbi i den svenska regeringen, som är AKP:s kanske största supporter i EU. På sin höjd noteras övergreppen utan att den generellt positiva hållningen till AKP omvärderas.
I Turkiet är oppositionella medborgares liv inget värda. Vid sidan av fängslandet av journalister, där Turkiet ligger i världstopp enligt Committee to Protect Journalists, och den strikta kontrollen över landets medier är den nya vurmen för att attackera även sociala medier ytterligare en högst oroväckande trend.
Frågan som återstår är då enkel: Hur många fler liv måste släckas och röster tystas innan Erdogan får den kritik han förtjänar även internationellt?
Hur länge tänker den svenska regeringen vara åskådare till en utveckling där Turkiet går mot att bli en diktatur?
Och nej, utrikesminister Carl Bildts snabba tweet om den oroande utvecklingen efter twitterförbudet är inte skillnaden mellan att vara åskådare och ta ställning för den alltmer begränsade yttrandefriheten i Turkiet.
Samtal om press- och yttrandefrihet i P1
När ämnet yttrandefrihet i Turkiet tas upp är många snabba med att påpeka att för lite görs och att frågan inte uppmärksammas tillräckligt. Vet inte riktigt om jag håller med. Den senaste tiden har de fängslade journalisternas situation nämns i tv, radio och vid seminarier. Det är naturligtvis bra, och man kan alltid göra mer. Men att säga att det görs väldigt lite vore även att förringa de insatser som många trots allt regelbundet bidrar med.
Som sagt. Ämnet är mycket aktuellt. Själv har jag bidragit med kommentarer i Nordegren & Epstein på P1, där även Ola Larsmo, ordförande i Svenska PEN, ger sin bild av situationen. Lyssna gärna på inslaget, via länken här.
Den bannlysta boken och pressfriheten
Det stora samtalsämnet i den turkiska politiken är också en av de mest komplexa situationer som har uppstått på senare tid. Journalister har regelbundet gått ut på gatorna för att visa sitt missnöje efter en våg av repression. Andra har lämnat sina kolumner helt tomma i protest. Tidningen BirGün har fått dryga böter vid ett par tillfällen och en medarbetare har fått tio månaders fängelse inom loppet av några dagar. Anledningen där har varit att den kurdiska gerillaorganisationen PKK har behandlats på ett sätt som är ovanligt i turkiska medier då tidningen inte enbart har utgått från arméns officiella nyheter.
BirGüns öde hamnar dock i periferin då uppmärksamheten främst har riktats mot att en handfull journalister har blivit arresterade på senare tid. Bland dessa finns två framstående yrkesmän som har skapat ett stort frågetecken kring hur jakten på det ultranationalistiska kuppnätverket Ergenekon har skötts. Att Ahmet Şık och Nedim Şener, båda journalister med stor integritet och vars politiska kompass pekar åt motsatt håll från Ergenekon, arresterades har öppnat upp för viktiga debatter, även för oss som vill göra upp med den djupa staten och ha en rättvis prövning utan godtyckliga ingripanden för att tysta debattörer. När några konkreta bevis inte offentliggörs ligger bevisbördan på jägarna och inte på offren, menar alltfler. Då antalet journalister i förvar nu är uppe i över 60 stycken är frågorna många. Trenden är tydlig och därför har även Reportrar utan gränser, European Federation of Journalists och en rad andra internationella aktörer framfört sitt missnöje över hur kollegorna i Turkiet behandlas.
President Abdullah Gül är bekymrad. Med rätta. Det råder inga som helst tvivel om att en rad personer med ljusskygga åsikter äntligen kan ställas inför rätta, men alltfler ögonbryn har höjts när dunkla motiv har misstänkts ligga bakom en del av arresteringarna, däribland de riktade mot Ahmet Şık och Nedim Şener. I princip alla journalister som har arresterats har varit kritiska mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğans AKP-regering.
I Ahmet Şıks fall har frågan om godtycklighet blivit än mer uppenbar. Journalisten hade nämligen nyligen avslutat sin kommande bok Imamens armé, vars innehåll är kontroversiellt på grund av det enkla faktum att den avhandlar den regeringsvänliga religiösa ledaren Fethullah Gülens islamiströrelses makt och infiltration i den turkiska staten, och där särskilt i poliskåren. Manuskriptet är hett eftertraktat och har lett till att razzior har genomförts mot tidningen Radikal och företaget İthaki som skulle trycka boken, vilket även har fått advokatsamfundets att reagera med kritik mot tillslagen.
Till och med den årliga Yeşilçam-filmfestivalen präglades av arresteringarna av journalisterna, där i stort sett hela salen applåderade en pristagares uttalande till stöd för Şık och Şener, trots två AKP-ministrars närvaro. Med stor sannolikhet är de starka reaktionerna, både inrikes och utrikes, också anledningen till att åklagaren med särskilda befogenheter i Ergenekon-jakten, Zekeriya Öz, har omplacerats och hamnat i bakgrunden sedan några dagar tillbaka. Det kan tolkas som att Ergenekon-jägarna backar ett steg och bekräftar att man har gått för hårt fram, men få är genuint övertygade om att oppositionella utan några band till kuppmakare eller nationalism därför kan andas ut.
President Gül beklagade sig nyligen över hur jakten har skötts, men han kommenterade också nonchalant att ”journalisterna nu har fått bra PR för sina böcker, som kommer att säljas i 100 000 istället för 10 000 exemplar”. Delar av innehållet i Imamens armé läckte nyligen ut, vilket efterföljdes av att ett komplett utkast av boken nu finns tillgänglig på Internet. Redan nu har dokumentet laddats ner hundratusentals gånger och flera solidaritetsgrupper planerar att samla in pengar för att kompensera Şık som genom spridningen går miste om intäkter. Vad som redan nu är klart är att Imamens armé är Turkiets mest eftertraktade och kontroversiella bok.
Ergenekon-jakten har redan tidigare misstänkts för att användas för att tysta oppositionella röster. Många har suttit tysta i hopp eller i tron att de arresterade verkligen förtjänar att bli föremål för undersökningar och framtida åtal. Men den senaste tidens händelser är för många slutgiltiga bevis över att det nu vid sidan av en seriös vilja att avslöja Ergenekon också bedrivs en medveten repression mot resten av oppositionen som av olika skäl riktar missnöje mot AKP.
Begreppet ”skräckregim” används allt oftare för att beskriva situationen i Turkiet. I rädsla för att förknippas med fascistiska och antidemokratiska grupper finns risken att kritiska röster tystas. Där självcensuren inte räcker griper polisen in. Bokstavligen. Hade det inte varit på grund av en ohederligt framställd dikotomi hade vanliga människor inte ifrågasatt arbetet med att avslöja Ergenekon. Som det ser ut nu är alla invändningar mot regeringen potentiella bevis för att stämpla människor som Ergenekon-kramare. Om det förblir omöjligt att diskutera hur undersökningen sköts gör sig jägarna skyldiga till lika fatala övertramp som den amerikanska motsvarigheten i kriget mot terrorn.
De grupper som tjänar på detta är inte de skaror av progressiva demokratiivrare som nu är upprörda över Ahmet Şıks, Nedim Şeners och en rad andra intellektuellas öde, utan bara regeringssidan och den delen av oppositionen som förordar statskupper. Och de däremellan som vill ha demokrati, svar och rättvisa processer har fortsatt svåra tider att vänta. Därför är alla solidaritetsaktioner för press- och yttrandefrihet, med en tydlig udd mot både Ergenekon och repressionen, välkomna och eftersträvansvärda.
Saker jag inte förstår och personer jag verkligen gillar
Vad anledningen till misshandeln av en av de största turkiska författarna i modern tid är? Ett uttalande som konfronterar en mörk historia, naturligtvis.
”En miljon armenier och 30 000 kurder har dödats i det här landet”, sa Orhan Pamuk i en intervju 2005.
Det räcker för att få dryga böter. Hade jag inte redan haft alla böcker av Orhan Pamuk hade jag köpt dessa i ren protest nu.
Och på tal om kända offer under paragraf 301; en ny animerad film om den mördade journalisten Hrant Dink, där berättarrösten är hans frus, har premiär under Istanbuls filmfestival i april.
Två personer som förtjänar all respekt. Två personer som i breda progressiva kretsar är väldigt uppskattade i Turkiet. Men de är också två personer som ständigt motarbetas av en skara nationalister, trots att den ena till och med är död.
Jagad radikal på besök
Det anordnas många intressanta seminarier i olika, ofta mycket viktiga ämnen, överallt i landet. Få av dessa är dock bra nog att de ger varaktiga intryck och verkligt nya perspektiv som ger långsiktiga lärdomar. När ett arrangemang överträffar alla förväntningar är det därför värt att skriva om det. Problemet med att försöka beskriva Pınar Selek är dock att man inte vet var man ska inleda. Ska man börja med att påpeka att hon har en gedigen akademisk bakgrund, att hon har skrivit en handfull uppmärksammade böcker eller ska man nämna att hon har blivit en nyckelfigur inom turkisk feminism?
Vad Selek (tyvärr) är mest känd för är kanske den rättsliga process som har inneburit flera år i fängelse, tortyr och över ett
Pinar Selek (foto: Ortak Calisma)
decennium av ovisshet. Allt detta på grund av anklagelser om brott, vilka är absurda men lätta att förstå med bakgrund av Pınar Seleks långa ställningstagande för förtryckta i Turkiet. Hon är frikänd för tredje gången, men hennes framtid i frihet är fortfarande oviss, vilket har bidragit till att hennes akademiska bana nu fortsätter i Frankrike och Tyskland. Processen är i sig ett skämt, men också en berättelse om en kamp som gjort Selek till något av en legend. Som advokat har hon sin far Alp och syster Seyda, vars framgångsrika karriär som ekonom avbröts för att hon ville sadla om till advokatyrket för att kunna försvara systern Pınar. Bara det kan man skriva en bok om.
Det var alltså en ständigt kämpande aktivist som talade på det Latinamerikanska bokcaféet i Stockholm i onsdags. Lokalen var fullpackad när Selek berättade om sina erfarenheter som aktivist och om feministrörelser i olika delar av landet, vars organisering har fått allt större betydelse i Turkiets civilsamhälle. Istället för återberätta orden är det viktiga att kunna reflektera över innehållet. På två och en halv timme fanns det mycket att fundera kring.
Organisationer och aktivister blir alltmer professionella i Turkiet, inte minst i kvinnorörelsen. Viktigast är annars att medvetenheten om behovet av samarbete mellan olika grupper tycks öka. I detta led har kurdiska och turkiska kvinnogrupper kunnat föra en dialog om likheter och olikheter i de specifika utmaningar och problem som jämställdheten i Turkiet möter.
Den eviga debatten om huruvida man ska organisera sig i grupper som mobiliserar i specifika politiska frågor eller i organisationer med mer kollektiva lösningar är inte nödvändigtvis ett slutgiltigt vägskäl. Så bör Seleks och feministernas arbete förstås. Den stora mängden organisationer skapar mångfald, men även en styrka när olika grupper möter varandra. Två sådana som Selek själv har varit drivande för att förstå och därmed kunna sammanlänka är Istanbuls HBT-rörelse och feministerna. Hennes bidrag till att skapa en dialog mellan turkar och kurder har varit ett annat viktigt inslag i hennes aktivism, där hennes antimilitaristiska hållning har inneburit ett hot mot alla former av nationalism.
Den relativt autonoma organiseringen skapar utrymme för utbyte, men även kritik. Vänsterns roll i ett samhälle med stort demokratiskt deltagande blir att kunna sammanföra sin kamp med andras, vars gemensamma mål och grundsyn blir tillräcklig för en fruktbar och pluralistisk organisering. Olika vänsterprojekt har syftat till detta, mer eller mindre explicit, men organisationsgraden är fortsatt för dålig för att kunna omsättas till ett demokratiskt, vänstermissnöje i partipolitisk form. Det är en av vänsterns stora utmaningar idag.
Viktigt att påpeka i sammanhanget är att detta står i kontrast till en förenklad bild av Turkiet som ibland tycks vara förhärskande. Vetskapen om att progressiva grupper ständigt utvecklas i en livlig process måste även innebära att det europeiska förhållningssättet till Turkiet revideras. Demokratifrämjande i Turkiet kan inte handla om att hjälpa ett stukat samhälle där inga egna krafter finns. Snarare ska en solidaritet med de grupper man står nära genomsyra arbetet – och dessutom ses som ett utbyte snarare än ett bistånd. Kurdfrågan, kvinnors situation, arbetares rättigheter och en rad andra ämnen som engagerar krafter i Europa är under ständig process i Turkiet – tvärtemot vad många tycks tro när en bild av Turkiets målas upp. Det är inte en process där förtryckande turkar trycker ner alla progressiva inslag i samhället – det är en pågående kamp i ett land med en rik historia och kultur av radikala rörelser som inte har fått tillräckligt inflytande, men som fortsätter att kämpa. Mer eller mindre stora segrar i vardagen skapar luftfickor av frihet. En lyckad del i Seleks egen aktivism är exempelvis det teoretiska feministmagasinet Amargis upplagor på 3 000 exemplar per nummer, vilket är mer än vad motsvarande publikationer kan sälja i de flesta europeiska länder, påpekar hon stolt.
Den allmänna hållningen är tydlig; förtryck kan inte ersättas med ett annat förtryck, nationalism kan inte ersättas med en annan nationalism och chauvinism kan inte ersättas med en annan chauvinism. Alternativen kan och måste skapas. När den formas är det viktiga att den är självständig, aktiv och har styrka att bryta igenom hegemonin. Den eftersträvade modellen för aktivitet är en bläckfisks (hennes egen liknelse) – där alla tentakler utgör verktyg mot hegemonin, men där det fortfarande finns en samlad kropp. Det handlar om febril aktivitet och en så stor räckvidd som möjligt. Det handlar om en levande opposition som suger åt sig idéer och aktiviteter.
Vad många redan vet är att Selek själv är en av de viktigaste rösterna och krafterna i en sådan strid. Trots en efterhängsen rättsprocess och flera justitiemord har Pınar styrkan, modet och energin att fortsätta att ifrågasätta och kämpa. Således är Seleks speciella, för att inte säga legendariska, ställning i den progressiva rörelsen inte särskilt svår att förstå.
18 år har gått sedan journalistmordet
Den 1 februari är det exakt 32 år sedan Abdi İpekçi mördades av den djupa staten. Redan idag minns vi en annan mördad journalist, Uğur Mumcu, som gick i İpekçis fotspår genom att avslöja oegentligheterna och terrorn skapad av den antikommunistiska kontragerillan. 18 år har gått sedan Mumcus bil sprängdes och en av de mest pålitliga progressiva krafterna inom journalistkåren tystades. På något annat sätt hade det inte gått. Trots tortyr under 1971-juntan och hot genom hela sitt yrkesliv vek han aldrig ner sig.
Än idag vet man inte med säkerhet om vem som ligger bakom dådet. Det har ryktats om CIA, JITEM, den djupa staten/Ergenekon och islamistgrupper – Mumcu granskade själv alla dessa mörka krafter. Kanske var det en kombination av flera. Men förlora gjorde vi oavsett. Och det var inte bara hans närmaste som förlorade, utan alla som ville att Turkiet skulle vara en modern, sekulär och demokratisk stat.
Hit, men inte längre
Man behöver inte vara expert på turkiska för att förstå, va?
Uppdatering: Och nu är Youtube åter öppet i Turkiet. Hoppas mina klagomål följs av lika snabba förändringar varje gång.