Nu är den andra presidentvalsomgången också över och det blev som väntat en seger för Recep Tayyip Erdoğan. En tuff tid väntar oppositionen när den sittande presidenten nu har fått förnyat förtroende efter en valprocess som knappast kan beskrivas som rättvis.
Tillsammans med Prescilia Haddad och Ülkü Holago kommenterade jag valet både tidigt och sedan något senare under valkvällen. Jag medverkade även vid Aftonbladet TV:s inslag före och efter valet där fokus låg på valprocessen och Nato-frågan för svensk del. Efter valet chattade jag även med Expressens läsare om resultatet och vad detta innebär.
Om Turkiet i Talkshow i P1
Hur ser AKP:s väljare på omvärlden och vilka populistiska tendenser finns hos Recep Tayyip Erdogan? Pratade bland annat om detta – och fotbollshalsdukar – i Talkshow i P1 med Katherine Zimmerman och Jonas Bonnier. Samtalet börjar 13 minuter in i sändningen.
Tidiga valkommentarer
Det blev som väntat en spännande valnatt i Turkiet. En hoppfull opposition ser ut att missa möjligheten att överta makten i parlamentet och presidentvalet lär gå till en andra valomgång. Att förutsättningarna har varit dåliga för oppositionen på grund av ojämlika förutsättningar är en viktig förklaring, men klart är att förändringsvindarna i Turkiet inte blåser så hårt som många hade trott.
Med anledning av valet svarade jag på Expressen-läsarnas frågor om turkisk politik i samband med att vallokalerna stängde. Kvällen spenderade jag på SVT-huset för att delta i en längre sändning när de första valresultaten började rapporteras in. När det fanns ett tydligare valresultat att ta ställning till ledde Sara-Gül Kandemir ett ytterligare inslag där jag och Ülkü Holago återigen förklarade det rådande läget.
Än återstår som sagt en andra valomgång i presidentvalet, som kan komma att bli jämn även om Recep Tayyip Erdoğan ser ut att gå stärkt från den första valnatten.
Om Turkiet-valet i Utrikesmagasinet

Det börjar bli en tradition att skriva analyser av val i Turkiet tillsammans med Aras Lindh. Artikeln nedan, publicerad i Utrikesmagasinet, är vårt bidrag till årets parlaments- och presidentval. För att läsa artikeln på Utrikesmagasinets webbplats, se här. Se tidigare artiklar här: Godtyckligheten härskande princip i Erdoğans Turkiet (inför parlaments- och presidentvalet 2018) och Erdoğans styre prövas i lokalval under hårt tryck (inför lokalvalen 2019)
__________________
Dramatiskt vägskäl när Turkiet håller val
Analys. Den 14 maj går Turkiet till val för att utse parlament och president. Återigen försöker oppositionen mobilisera i motvind – och tycks denna gång på allvar utmana den alltmer auktoritäre Recep Tayyip Erdoğan. Även om ekonomin spelar en viktig roll tycks det främst bli en omröstning om presidenten och hans skräddarsydda politiska system. Resultatet kan också påverka en svensk Natoanslutning.
– Det är glasklart, dundrade Erdoğans inrikesminister Süleyman Soylu i samband med ett besök på en stiftelse i slutet av april. Valet den 14 maj, förklarade Soylu, blir ett ”västerländskt politiskt kuppförsök”!
Utspelet är ett exempel av många på att insatserna i valet är höga och att tonen är hätsk. Oppositionen beskrivs som ett verktyg för utländska krafter som vill Turkiet illa. Soylus uttalande är talande för regeringspartiet AKP:s självbild, att allt det står för är inhemskt och nationellt, till skillnad från oppositionen.
Val i Turkiet brukar ofta beskrivas i ödesmättade termer, och den här gången är sannerligen inget undantag. Årtalet 2023 har länge varit en milstolpe eftersom det markerar hundraårsjubileet för republiken Turkiet. På ena sidan står en president som har tagit landet i en tydlig auktoritär riktning med kraftiga inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter, lett landet in i en ekonomisk kris och använt utrikespolitiken för att maximera utfallet för sina inrikespolitiska syften. På andra sidan finns en bredd av partier som gemensamt försöker utmana om makten över – och riktningen för – Turkiets framtid.
Ojämlika förutsättningar
Det är numera regel snarare än undantag att det råder en ojämlik tävlan mellan regeringslägret och oppositionen, även om valapparaten är relativt tillförlitlig. Till exempel kontrolleras 90 procent av de rikstäckande medierna av regeringen. Det faktum att den statliga TV-kanalen TRT har livesänt 32 minuter av oppositionsledaren Kemal Kılıçdaroğlus valtalande under april månad jämfört med Erdoğans 32 timmar illustrerar också tydligt obalansen. Kritiska journalister riskerar böter och fängelse av skäl som ofta är uppenbart politiska. Lägg därtill att en godtycklig tillämpning av yttrandefrihetslagstiftningen bidrar till självcensur.
Trycket mot civilsamhället (oberoende organisationer, fria medier med mera) och oppositionen i parlamentet är också stort. Partiet HDP, som redan har ett stort antal politiker fängslade, riskerar att förbjudas i en process där utfallet i författningsdomstolen nu inväntas. Partiet YSP som ersätter HDP i valet var föremål för polisrazzior den 25 april, där över 100 politiker, advokater och journalister anhölls. Ett liknande tillslag skedde den 30 april mot vänsterpartiet ESP när ett 20-tal medlemmar anhölls, däribland en av rörelsens ledare.
Gränserna mellan stat och regering tycks ha suddats ut vad gäller användningen av såväl tvångsmedel som offentliga resurser. Val om ekonomi och system
I det här valet står ekonomiska frågor högt på väljarnas agenda. De senaste åren har präglats av skyhög inflation – som högst 85,5 procent i oktober 2022 enligt officiella uppgifter. Prisökningarna innebär alltjämt svåra levnadsvillkor för stora delar av befolkningen. De suddiga gränserna mellan politiken och ekonomin skapar frågetecken kring det som experter kallar erdonomin, ett uttryck som illustrerar Erdoğans klåfingrighet med att utöva påtryckningar på landets centralbank.
En annan fråga, som knappt behandlas i valrörelsen men som vilar som en skugga över det politiska livet, är jordbävningskatastrofen i februari i år. Den statliga räddningsinsatsen fick svidande kritik för bristande beredskap och förmåga att undsätta befolkningen. Frågan om regeringens hantering av katastrofen hänger samman med landets ekonomiska tillväxt under AKP:s tidigare år, där kortsiktig vinst har premierats framför hållbarhet. Stark tillväxt, särskilt genom investeringar i byggsektorn, har länge varit ett av AKP:s framgångsrecept. Därför har undantag från byggnormerna beviljats för bostadshus när de inte uppfyllt säkerhetskraven (något som även icke-AKP-regeringar är ansvariga för). Dessutom är det oklart hur den särskilda jordbävningsskatt som infördes efter en liknande katastrof 1999 har använts.
Kriserna har skapat allt större missnöje med ett politiskt system som skapar låsningar, ineffektivitet och som i brist på att leverera lösningar i högre grad förlitar sig på auktoritära verktyg för att tysta kritik.
Bred, brokig och bestämd opposition
Det största oppositionssamarbetet, Nationella alliansen, består av ”De sex [partiernas] bord”. Alliansen går till val på att införa ett förstärkt parlamentariskt system, det vill säga omfattande reformer bort från det presidentsystem som Erdoğan införde genom en folkomröstning 2017.
Alliansen, med sin brokiga partiskara, leds av den forne landsfadern Kemal Atatürks gamla maktparti CHP, vars socialdemokratiskt influerade kemalism står i skarp kontrast till islamister och konservativa som också ingår i samarbetet. Tre av alliansens sex partier har grundats av avhoppare från AKP:s koalition, ett nationalistiskt och två liberalkonservativa. Hittills har alliansens ledare, Erdoğans huvudsaklige utmanare, Kemal Kılıçdaroğlu betonat vikten av större pluralism, maktdelning och förmåga att styra landet bort från kriser. Till detta har program för vissa sociala satsningar och bättre levnadsvillkor presenterats.
En annan fråga som CHP-ledaren gjort stor poäng av är korruptionsbekämpning.
– Jag kommer att ta tillbaka vartenda öre som stulits från er [folket], basunerade Kılıçdaroğlu ut under ett valtal i staden Van i sydöstra Turkiet.
Oppositionen utmanar också en utrikespolitik som kännetecknats av U-svängar, strategiska snedsteg och visioner om Turkiet som en regional stormakt. Under AKP framstår utrikespolitiken alltmer som ett instrument för att öka sin popularitet på hemmaplan, något som har skapat svåra situationer.
I ljuset av Rysslands anfallskrig mot Ukraina går Turkiet en känslig balansgång mellan länderna. Man exporterar vapen till Ukraina men deltar inte i sanktionerna mot Ryssland. Turkiet har nyligen försökt att reparera såriga relationer till flera regionala stormakter efter taktiska misstag. Också försök till normalisering med Syrien pågår, något även CHP-alliansen vill se eftersom båda de stora blocken vill få de cirka 3,6 miljoner syriska flyktingarna i Turkiet att lämna landet. Förhandlingarna om EU-medlemskap har blivit en återvändsgränd och Turkiet utmanade kärnan i Natosamarbetet genom att investera i det ryska luftvärnssystemet S-400. Oviljan att ratificera den svenska Natoansökan är bara ytterligare ett exempel på hur mellanstatliga organisationer och allianser primärt har kommit att fungera som ett instrument för att stärka turkiska intressen.
Det prokurdiska vänsterpartiet YSP, som lär få strax över tio procent av rösterna, är lokomotivet i ett annat oppositionellt block, Alliansen för arbete och frihet. Denna samlar även ett antal socialistpartier och utgör en oppositionsflank som vid sidan av att driva frågor om minoritetsrättigheter också har en tydlig ekonomisk vänsterprofil. Utgången i parlamentsvalet, där denna allians ser ut att bli vågmästare, kommer att ha betydelse för hur mycket tyngd som demokratiska reformer får vid ett maktskifte när det gäller minoritetsrättigheter eller betoningen på exempelvis sociala skyddsnät och fördelningsfrågor. Det bäddar för en balansgång för Kılıçdaroğlu vid en valseger, inte minst då han själv har deklarerat att han tänker söka en demokratisk lösning på kurdfrågan. Problem kan uppstå i förhållande till nationalistiska krafter i både det egna partiet och i andra rörelser i samma politiska block.
En ny väg framåt?
De förvisso notoriskt opålitliga opinionsmätningarna tyder på att presidentvalet blir ytterst jämnt. Om ingen kandidat får mer än 50 procent av rösterna väntar också en andra omgång den 28 maj mellan de två som fått flest röster.
Det är svårt att säga vilken riktning Turkiet kan ta efteråt. Även om landet har infört ett presidentsystem kan saker kompliceras ytterligare om den segrande presidentkandidaten inte lyckas säkra stöd av en majoritet i parlamentet. Huruvida Erdoğan frivilligt kommer lämna ifrån sig makten vid en förlust är också en fråga, som har potentialen att bli den allra viktigaste.
Om AKP vinner är en fortsättning på den redan inslagna linjen som etablerats genom samarbetet med ultranationalistiska MHP högst trolig. Så länge samarbetet består är utsikterna för demokratireformer i princip uteslutna. AKP tycks vara tömt på visioner och det finns en påtaglig risk att det redan hårda trycket mot opposition och civilsamhälle ökar ytterligare. Det är även sannolikt att regeringen bibehåller en konfrontativ utrikespolitik i syfte att få utväxling för egna intressen. Ett möjligt utfall är att den svenska Natofrågan tappar i laddning efter valet och att den svenska Natoansökan relativt snabbt ratificeras. Det är dock ännu ett förhandlingskort som AKP kan använda för att vinna fördelar inte bara gentemot Sverige utan också andra Natoländer, inte minst USA.
Den CHP-ledda oppositionens uttalade avsikter utmanas av inneboende spänningar inom såväl den egna alliansen som gentemot det YSP-ledda samarbetet. Klart är dock att även om ens bara delar av oppositionens program för reformer kan genomföras kommer det sannolikt att vara steg i demokratisk riktning.
Inom utrikespolitiken är det troligt att vi kommer att se en tydligare ansats att etablera stärkta relationer till EU, med vilka Kılıçdaroğlu har lovat att återuppta förhandlingarna om medlemskap igen. En ny regering skulle inte vara intrasslad i lika många dragkamper regionalt och globalt. Ett närmande till Natoländerna igen är också sannolikt, vilket talar för att Sveriges ansökan om medlemskap i militäralliansen kan ratificeras relativt snart. Det har också flera företrädare för CHP redan gjort klart, men inget är som bekant klart förrän allt är klart.
Det finns i oppositionslägret inga tydliga tecken på någon större kursändring i politiken gentemot Ryssland, men CHP:s förmodade försök att stärka relationerna till Nato öppnar för att Rysslandspolitiken kan förändras.
Sammantaget är det en svår uppgift att säga vad valet kommer att ge. Klart är dock att efter mer än 20 års AKP-dominans är valet i allt väsentligt en kamp om vem som ska hålla i pennan när nästa kapitel ska skrivas i Turkiets sekellånga historia.
Aras Lindh
Analytiker vid Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram.
Ekim Caglar
Turkiet-kännare och skribent.
Partier och allianser i valen i Turkiet (Obs, detta är en längre version av den faktaruta som publicerades i Utrikesmagasinet)
Folkets allians (Cumhur İttifakı) Presidentkandidat: Recep Tayyip Erdoğan (AKP)
Partier: AKP (Adalet ve Kalkınma Partisi nationalistiskt, konservativt), MHP (Milliyetçi Hareket Partisi, ultranationalistiskt), BBP (Büyük Birlik Partisi, religiöst ultranationalistiskt), Yeniden Refah Partisi (islamistiskt), Hüda Par (Hür Dava Partisi, radikalislamistiskt parti som stödjer alliansen utifrån) m.fl.
Nationella alliansen (Millet İttifakı) Presidentkandidat: Kemal Kılıçdaroğlu (CHP)
Partier: CHP (Cumhuriyet Halk Partisi, kemalistiskt socialdemokratiskt), İyi Parti (nationalistiskt), Saadet Partisi (islamistiskt), DEVA (Demokrasi ve Atılım Partisi, liberalkonservativt), Gelecek Partisi (konservativt), DP (Demokrat Parti, liberalkonservativt).
Kılıçdaroğlu stöds även av andra enskilda partier samt av Alliansen för arbete och frihet (Emek ve Özgürlük İttifakı) i presidentvalet.
Alliansen för arbete och frihet (Emek ve Özgürlük İttifakı)
YSP (Yeşil Sol Parti, Gröna vänsterpartiet, som ersätter det prokurdiska vänsterpartiet HDP vilka hotas av stängning), TİP (Türkiye İşçi Partisi, socialistiskt), EMEP (Emek Partisi, socialistiskt), EHP (Emekçi Hareket Partisi, socialistiskt), TÖP (Toplumsal Özgürlük Partisi, socialistiskt), SMF (Sosyalist Meclisler Federasyonu, socialistiskt)
I presidentvalet återfinns också två övriga kandidater som ligger långt bakom de två större alliansernas ledare i opinionsmätningarna. CHP:s kandidat vid det förra presidentvalet, Muharrem İnce, går till val med ett populistiskt program och kan med några få procents röster tvinga fram en andra presidentvalsomgång, medan den före detta MHP-politiken Sinan Oğan väntas samla ett mindre antal nationalistiska röster.
Spelbolagsfrågan och fotbollens värden

Det pågår en dragkamp kring spelbolagens roll inom fotbollen. Skriver för tidningen Alkohol & Narkotika om sponsoravtal, internationella trender, och inte minst om vems fotbollen är och vilka syften den ska tjäna.
Fotboll, pengar och värden

Ett nödvändigt ont? Skrivit en krönika för Altinget Civilsamhälle om ett ”spelberoende” som bidrar till lidande nu inför herrarnas allsvenska premiär. Frågan är bitvis komplicerad, men en sak är säker – supportrar tar strid mot spelbolagens aggressiva marknadsföring.
Podd om fotboll, politik och en jordbävningskatastrof

Situationen i Turkiet är fortsatt fruktansvärd efter jordbävningskatastrofen. Jag pratar om det mänskliga lidandet, det politiska ansvarsutkrävandet och läktarprotester mot regeringens valhänta agerande i det senaste avsnittet av den norska podcasten Pyro & Pivo.
Avslutning med utställningen Ultra

Efter mer än ett år med utställningen Ultra är det dags att stänga för denna gång. I alla fall på Medelhavsmuseet, eftersom utställningen drar vidare till Världskulturmuseet i Göteborg. Den sista helgen, 3-5 mars, bjuder på ett digert program i Stockholm. Historikern och ultrasforskaren Sébastien Louis berättar om ultrasscenen i Marocko och i ett annat samtal kommer Sara Karlén, doktorand på Malmö universitet, och Viktor Asp, reporter på Fotboll Sthlm, att samtala om kommersialisering, kontroll och kultur på allsvenska läktare.
Jag kommer själv att samtala med Aras Lindh, analytiker vid UI:s Mellanöstern- och Nordafrikaprogram, om den fruktansvärda situationen i spåren av jordbävningarna som drabbat Turkiet och Syrien. Den 4 mars klockan 14.00 arrangeras samtalet Turkiet: Mobilisering efter tragedin, med följande beskrivning:
”De förödande jordbävningarna i Turkiet och Syrien har krävt tiotusentals liv och inneburit ett obeskrivligt lidande för ännu fler. Hur ser situationen ut i Turkiet nu? På vilket sätt har fotbollen bidragit till att samla kraft för att hjälpa de behövande efter jordbävningarna och vilken roll fyller idrottsgemenskapen i civilsamhället?”
Nöden är fortsatt stor i de jordbävningsdrabbade områdena. På plats kommer vi också att arrangera en insamling till förmån för Läkare utan gränsers arbete för de drabbade.
Panelsamtal och guldsköldar
Att SvenskaFans är en institution i svensk sportmedia vet de flesta redan. När man slog på stort och delade ut det årliga priset Guldskölden gjorde man det på Medelhavsmuseet med en exklusiv visning av utställningen Ultra och ett panelsamtal. Inga priser eller nomineringar för mig, men väl medverkan i ett panelsamtal lett av Aldijana Talic, där även Anders Ygeman, Aage Radmann, Erik Niva och Pernilla Olsson medverkade.
Stort grattis till alla pristagare, och inte minst Thomas Wilbacher (för sitt passionerade twittrande), Olof Lundh som med boken Templet i öknen välförtjänt fick pris för årets sportjobb, samt Erik Niva som bland fick hederspriset för förstklassig journalistik under decennier.
Turkiet-citat i SvD
Kommenterar president Recep Tayyip Erdogans senaste utspel efter högerextremisten Rasmus Paludans koranbränning, i Svenska Dagbladet. Konstaterar bland annat att alla möjligheter för Erdogan att flytta fokus bort från den ekonomiska krisen och de inrikespolitiska utmaningarna kommer att utnyttjas i valrörelsen. I artikeln återfinns också kommentarer från den tidigare Turkiet-ambassadören Michael Sahlin.