Det finns ett par länder vars fotboll är lika känd för sina sportsliga framgångar som för sina läktare. Turkiet är ett. I Fotbollsmorgon diskuterade jag hur läktarkulturen i Turkiet har förändrats det senaste decenniet och vilka politiska ingrepp som har påverkat den.
Programmet är nystartat av ambitiösa Dobb produktion. Och äntligen finns det ett vettigt morgonprogram med fokus på fotboll att ratta in lagom till morgonkaffet.
I veckans avsnitt av podden Sporthuset fick jag chansen att samtala med två kommentatorslegendarer, Lasse Granqvist och Tommy Åström. Samtalet kretsade kring fotbollen som ett politiskt verktyg, sportswashing, idrottens samhälleliga roll i att markera mot Rysslands anfallskrig mot Ukraina och mycket mer.
(Frankie, längst till höger på bilden, deltog tyvärr inte i samtalet men var väldigt fint sällskap.)
Utställningen Ultra på Medelhavsmuseet kompletteras nu med programverksamhet i form av filmvisningar och samtal! Den 28 april samtalar jag med journalisten Ülkü Holago om Gezi-protesterna 2013 i Turkiet, samhällsengagerade supportrar som gör skillnad på gatorna och politik. Det blir också filmvisning på plats. Se programmet nedan.
ISTANBUL UNITED
En film och ett samtal om rivaliserande supportergrupper som rör sig från läktaren ut på gatan för att gå samman i en radikal proteströrelse.
Supportrarna till de tre stora Istanbulklubbarna är kända för sin passionerade och stundtals våldsamma rivalitet. Då demonstrationer mot rivningen av Geziparken under några veckor 2013 utvecklades till en nationell missnöjesyttring mot det styrande partiet AKP, inträffade dock något oväntat. De olika klubbarnas supportrar gick samman och blev del av en bred proteströrelse.
I dokumentärfilmen Istanbul United (2015) av Farid Eslam och Olli Waldhauer ges en unik inblick i en vital subkultur och en omskakande politisk händelse.
I ett efterföljande samtal diskuteras hur det kunde komma sig att fotbollssupportrarna blev en så viktig del av proteströrelsen. Och hur händelserna 2013 har påverkat den turkiska politiken och läktarkulturen sedan dess?
Medverkande:
Ekim Caglar, författare till böckerna Propagandafotboll (2017) och Fotboll i krig och fred (2020). Bevakade Gezi-protesterna 2013
Ülkü Holago, journalist och programledare som bevakade Gezi-protesterna 2013
Moderator: Karl-Johan Cottman, utställningsproducent Världskulturmuseerna
Arrangemanget ingår i en serie intressanta samtal som arrangeras på Medelhavsmuseet i anslutning till utställningen Ultra:
22 april – Historien om italienska ultras
10 maj – Ultras of Egypt
18 maj – Att dokumentera ultrasrörelsen
Med en tydlig nisch är det ofta svårt att variera teman på de samtal som man deltar i. Sedan släppet av Fotboll i krig och fred har vissa ämnen och exempel varit ständigt återkommande i seminarier, poddar och författarsamtal. Allt är i sin ordning eftersom målgrupperna ofta är olika, varför de återkommande temana bara blir en upprepning för avsändaren. Men när det finns angränsande ämnen som bryter mönstret blir det också som att andas ny, frisk luft. Därför var det oerhört kul att prata några minuter om min relation till den argentinske anfallaren Gabriel Batistuta (eller ”min tredje son” som min mamma kallade honom). Podcasten The Streets Will Never Forget och avsnittet Serie A 1990’s finns att lyssna på här.
Ett andra poddsamtal genomfördes tillsammans med Jasmin Nur som har den utmärkta podcasten Halvlek med Jazz. Det blev ett avsnitt om mina böcker, den utställning på Medelhavsmuseet som jag har bidragit med material till och inte minst om vad den moderna fotbollen egentligen är och hur supporterrollen har kommit att förändras i takt med den ökade kommersialiseringen sedan framförallt 1990-talet.
Vi är ganska många som på allvar börjar tröttna på hur till exempel petrodollar används för sportswashing och att supportrar alltmer betraktas som kunder i fotbollen. Att tala om fotbollsindustrins baksidor kan vara snårigt eftersom den nödvändiga och kritiska granskningen också riskerar att ta död på glädjen kopplad till fotboll.
En tidskrift som lyckas med kombinationen att bedriva granskande, modig journalistik och varva detta med läsvärda reportage som fångar det bästa med fotbollen är norska Josimar. Att Josimar nu samlar några av sina bästa texter sedan 2009 i bokform innebär ett givet julklappstips. Att min egen artikel om Gezi-protesterna i Turkiet 2013 och fotbollssupportrarnas politiska mobilisering under den heta sommaren är med är naturligtvis väldigt hedrande. Själv beställde jag dock ett par exemplar av boken av helt andra skäl, långt innan urvalet av artiklar gjordes.
Beställ Kampen om sjela här så får du en bok med fantastiska skribenter som Marius Lien, Michael Yokhin, Nils Henrik Smith och David Winner. Det möjliggör också en kritisk fotbollsjournalistik som behövs mer än någonsin.
Nu är ju ämnet fotboll och politik ständigt aktuellt i min värld, men den senaste EM-turneringen och det kommande VM-slutspelet i Qatar på herrsidan har tydliggjort en hel del av kopplingarna mellan idrott och samhälle.
Som gäst i Morgonpasset diskuterade jag bland annat kring varför just fotboll framkallar heta känslor, vilka historiska exempel som visar när idrotten blir ett politiskt verktyg och hur vägen fram till den kanske mest politiserade VM-turneringen någonsin, den i Qatar nästa år, ser ut. Lyssna gärna, hela programmet finns här.
Min respekt för dansk fotboll bygger på en uppväxt med minnen från laudrupsk brödamagi och ett sent uppvaknande som Bröndby-sympatisör. Som barn brukade jag skriva brev till klubbar runtom i Europa för att be om autografer. Att Odense sände bilder på samtliga spelare plus tränaren Troels Bech, med prydligt skrivna autografer med tusch imponerade. Dagarna efter att brevet öppnades hade jag tveklöst sagt att Odense var mitt lag i Danmark. Långt senare fick jag uppleva mittfältaren Hany Mukhtars bländande spel och Bröndbys makalösa vändning mot FC Köpenhamn. I en nordisk kontext var matchupplevelsen på Bröndby Stadion 2018 bland det bästa jag varit med om. Supporter? Nej. Men Bröndby har en speciell plats i mitt fotbollshjärta.
Att Fotboll i krig och fred har fått en av sina bästa recensioner i Berlingske Tidende-anknutna Weekendavisen gör det inte sämre. Boken beskrivs som ”en af de senere års mest interessante skandinaviske fodboldbøger”. Att bokens språk dessutom lyfts som ett plus är naturligtvis extra glädjande. Kort därefter publicerade också tidskriften Atlas en längre artikel om den moderna fotbollen, med utgångspunkt från Fotboll i krig och fred. Det gör inte suget efter att se Bröndby på plats mindre direkt.
Det är ju alltid med viss spänning som länkarna till recensioner öppnas. I detta fall var sträckan mellan att få information om att en artikel om Fotboll i krig och fred hade publicerats och att finna den ganska lång. Det började med att en namne, Ekim, från Norge skrev ett oväntat och trevligt mail om att hans intresse för vårt gemensamma namn väckts efter att ha läst en artikel om boken i Morgenbladet. Varför hette jag Ekim, alltså oktober på turkiska?
Det visade sig att vi båda hade föräldrar som inte tvekade på att döpa sina barn efter politiska övertygelser. Den här typen av kontakter är alltid spännande – och i det här fallet genuint roliga.
Det tog ett tag, men till slut fann jag Marius Liens långa och resonerande artikel om boken, med god hjälp från min vän Magnus Bernhardsen. Marius Lien är redaktionschef på Josimar, en fotbollstidskrift i Norge som bedriver högkvalitativ samhällsjournalistik. Det är inte vanligt bland tidskrifter som enbart fokuserar på fotboll.
Med tanke på avsändaren var det ingen överraskning att recensionen också verkligen gick på djupet och var intressant läsning även för en som har läst sin egen bok åtskilliga redigeringsvändor. Mest glädjande var att Lien noterade att Fotboll i krig och fred var ett försök att sätta fotbollen i ett tydligt politiskt sammanhang där samhällsforskning varit en naturlig utgångspunkt. Att boken trots detta inte bidrar till en torftig läsupplevelse, utan tvärtom, var kul att läsa.
Med tanke på att ett syfte med att skriva boken har varit att få andra att faktiskt ta fotbollen på större allvar i samhälleliga diskussioner var slutsatsen att ”varje allmänhistoriker som ignorerar den [fotbollen], begränsar sin insikt rörande samhällsprocesser” glädjande läsning.
Få saker är så uppskattade som en rättvis, balanserad och seriös läsning av ens bok. Således var recensionen oerhört trevlig att läsa.
Med tanke på att det inte är någon självklarhet att få en enda recension är det kul att se att Svenska Dagbladets Fredrik Sjöberg skrev långt och intressant om Fotboll i krig och fred. Att se vad andra har funnit värt att kommentera är alltid spännande. Och att läsa rader som ”Hellre läser jag – och Ekim Çaglar bidrar till min självsyn. Hatten av för det” alltid glädjande.
Lika kul var det att tala med Margaretha Levin Blekastad på Norrtelje Tidning för ett längre författarporträtt. Den lokala vinkeln är given eftersom jag är uppvuxen i Rimbo i Norrtälje kommun. Särskilt roligt i sammanhanget är det faktum att jag själv började min skribentbana på samma tidning som 16-åring på ungdomsredaktionen. Artikeln har även återpublicerats med en lite annan vinkel av Gefle Dagblad och Hela Hälsingland. Det är en ynnest att få prata på, även om det tyvärr behöver ske via telefon på grund av rådande pandemi. Men även denna intervju, med Erik Haking på Flamman, blev ett trevligt samtal.
Bland övriga recensioner var omdömet i BTJ-häfte 24, 2020, en glad överraskning, där Staffan Westerlund fann att ”Framställningen bygger på god research och är väldokumenterad, inte minst imponerar den detaljerade, omfattande och utförliga källförteckningen. Språkbehandlingen är utomordentlig, texten är en njutning att läsa. Fotboll i krig och fred är fotbollslitteratur när den är som bäst, mycket välskriven och givande, en fröjd att läsa för varje älskare av fotboll och vad som därtill hör”. Toppbetyget fem av fem värmde oerhört.
I Internationalen beskrivs Fotboll i krig och fred som en ”guldgruva för alla som är det minsta intresserade av fotbollens roll som samhällsfenomen”. Dessutom var den åtminstone 100 sidor för lång.
Vad nästa recension väljer att fokusera på blir lika spännande att se som vilken Dario Argento-film som helst (det är så jag har fördrivit kvällarna den senaste veckan).
Igår diskuterade jag kopplingarna mellan fotboll och politik i Nyhetsmorgon i ett samtal utifrån Fotboll i krig och fred. Det blev en möjlighet att nämna både positiva och negativa exempel på när fotbollen vävs samman med olika samhällsprocesser. (Klicka på bilden för att se inslaget)
Ekim Çağlar 