Militarism, nationalism och turkisk fotboll

För den norska fotbollstidskriften Josimar har jag nyligen skrivit en längre artikel som undersöker banden mellan nationalism, militarism och fotboll i Turkiet. Den handlar bland annat om hur kopplingarna mellan en aggressiv utrikespolitik och landslagsspelares militärhälsningar vid målfiranden ser ut, hur landslaget har använts för att bygga en sorts nationell myt och varför politiker under alla tider har försökt att utnyttja fotbollen för olika syften. Artikeln finns med i Josimars färska EM-bibel.

Lös en prenumeration nu, mest för att Josimar är en tidskrift som verkligen tar journalistiken på allvar med sina ambitiösa granskningar och reportage om maktspelet inom internationella förbund och Qatars kommande VM.

Turkisk fotboll och politik i Josimar

ECApYOlXoAA_pTP

För den som gillar politisk långläsning om fotboll kan jag tipsa om mina 20 000-tal tecken om den turkiska uppstickarklubben Basaksehir från det senaste numret av det norska fotbollsmagasinet Josimar.

Artikeln fokuserar på Basaksehirs politiska kontakter sedan bildandet, med fokus på de senaste årens allt tydligare kopplingar till president Recep Tayyip Erdogans maktparti AKP. Rubriken Presidentens menn säger egentligen allt, men många av detaljerna har aldrig tidigare publicerats utanför Turkiet.

Teckna en prenumeration på kvalitetstidningen Josimar för att både utveckla din norska och läsa mer om Turkiets kanske mest politiska klubb.

I P1-morgon om Turkiet-valen

Kommenterade de kommande valen i Turkiet i P1-morgon under fredagen och försökte reda ut vad källan till president Recep Tayyip Erdogans popularitet bland AKP-väljarna är. Förklarade också hur valrörelsen har sett ut i skuggan av undantagstillståndet, ett AKP-dominerat medielandskap och våldet som drabbat oppositionella. Slutsats: det har varit en hård valrörelse med en rad demokratiska tillkortakommanden, en ståndpunkt jag och Aras Lindh har förklarat mer ingående i dagarna.

Not 1: Det är naturligtvis oppositionen som ser Erdogan som landets största problem och valet är alltså framflyttat från 2019 till i sommar och inget annat.
Not 2: Det börjar bli dags att återgå till en analog kalender för att inte missa datum med ett helt år.

Godtyckligheten härskande princip i Erdoğans Turkiet

Det har knappast undgått någon att Turkiet håller andan inför det kommande president- och parlamentsvalet. Jag och Aras Lindh, analytiker och programsamordnare på Utrikespolitiska institutet, gör en grundlig genomgång av hur regeringspartiet AKP utnyttjar ett kaosnarrativ och brännmärker motståndare till höger och vänster.

Denna politiskt motiverade sammanblandning av AKP-motståndare med diametralt olika uppfattningar ger en politiskt användbar bild av att flera krafter opererar i maskopi för att underminera regeringen, vilket gör det svårt att hålla isär verkliga och inbillade hot. Detta får effekter åt två håll. Först och främst skapar det naturligt nog en osäkerhet kring vad som överhuvudtaget kan sägas i offentligheten. Men det mobiliserar också de AKP-anhängare som inte ser någon fungerande framtid utan Erdoğan, något som bidrar till att öka distansen till alla som ifrågasätter regeringen.

Nästan vem som helst kan anklagas för vad som helst och effekterna blir långtgående när medielandskapet domineras av president Recep Tayyip Erdoğan samtidigt som rättssystemet har blivit alltmer godtyckligt. Ändå ser en överraskande enad opposition sin chans att på allvar utmana Erdoğan.

Läs om detta och mycket annat i vår artikel i Utrikespolitiska institutets nätpublikation Utrikesmagasinet.

Om fotbollsdimensionen i de turkiska valen i Nordegren & Epstein

På söndag går Turkiet till valurnorna för att välja en president och ett nytt parlament. Om valrörelsen har innefattat fotbollsrelaterade frågor? Naturligtvis, Turkiet är trots allt ett land där fotbollen alltid har varit politisk. Jag förklarar varför fotbollshalsdukar leder till hot mot presidentkandidater, ett biljettsystem gör ultras förbannade och vilken funktion politiska tifon fyller.

Inslaget börjar ca 18.30 in i programmet. De som är intresserade av valen kan med fördel också lyssna på samtalet strax före där Paul Levin, direktör vid institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, ger sin bild av vad som står på spel.

Pecha kucha om civilsamhället i Turkiet

Mycket kan sägas om den motvind civilsamhällesorganisationer möter i dagens Turkiet. Allt hinns naturligtvis inte med på 6 minuter och 40 sekunder, men följande var ett ärligt (och hastigt) försök att identifiera hinder för organisering och verktygen för repression under Forums seminarium ”Är det krympande civilsamhället på väg hit?” i Almedalen förra veckan:

Under seminariet lyftes också intressanta och oroande exempel från Ryssland, Storbritannien och USA. Seminariet i sin helhet kan ses här.

Om Turkiet i Almedalen

Är det krympande civilsamhället på väg hit?

mån 3/7 kl. 15:15 — Arr: Forum – Idéburna organisationer med social inriktning

Utrymmet för civilsamhället krymper i många delar av världen just nu, visar flera globala rapporter. Sverige har fortfarande ett unikt starkt civilsamhälle med goda förutsättningar. Men inskränkningar och ifrågasättanden från politik och myndigheter börjar visa sig även här. Att stänga ”bidragskranen” till organisationer hörs numer inte sällan av debattörer som hävdar sig värna demokratikriterier vid statsbidrag. Hot och hat är vardag för många aktivister som kämpar för jämlikhet och jämställdhet. Desinformation och ”alternativa nyheter” börjar användas för att misskreditera civilsamhällesorganisationer.

Hur motverkar vi denna utveckling? Med exempel från England, Ryssland, Turkiet och USA diskuterar vi hur Sverige kan stå beredda att försvara det öppna civilsamhället.

MEDVERKANDE

Ekim Caglar, Sakkunnig Turkiet

Martha Middlemiss LéMon, Forskare och expert på det brittiska civilsamhället

Amanda Valentin, Rysslandskännare, Swedish International Liberal Center

Maja Dahl, Sakkunnig om USA och amerikansk politik, Arenagruppen

Ole von Uexkull, Chef, Right Livelihood-stiftelsen

Birgitta Englin, Senior rådgivare, Global utmaning

Göran Pettersson, Generalsekreterare, Forum – idéburna organisationer med social inriktning

PLATS
Ideella trädgården, Birgers gränd 7, ingång från muren vid Almedalsparken

Varmt välkomna!

Kort, kort om Turkiet

När mer tid har lagts på Propagandafotboll och gränslandet mellan idrott och politik är det på något sätt skönt att dras in i den turkiska politiken igen. Tråkigare är att skälet återigen är en negativ utveckling som ska tolkas.

President Recep Tayyip Erdogan och regeringspartiet AKP levererar hätska utspel på löpande band, medan europeiska regeringar har uppenbart svårt att hantera att valrörelsen inför folkomröstningen i Turkiet spiller över utanför landets gränser. Konflikterna, som söks och underhålls skickligt av AKP, är naturligtvis ett användbart politiskt verktyg för den ja-sida som vill ha ett starkare presidentämbete i Turkiet (läs: mer makt till Erdogan). Det ultranationalistiska partiet MHP som är i spillror efter att ledningen anslutit sig till ja-lägret medan grupper inom partiet kampanjar för nej tvingar AKP på offensiven för att locka patriotiska turkar till att rösta ja. Och som så många gånger förr behöver Turkiets utrikespolitik speglas mot den inrikespolitiska dynamiken för att förstå vad som egentligen händer.

Mycket mer behöver egentligen sägas, men det får tråkigt nog vänta. Av tidsskäl har jag tyvärr blivit tvungen att avböja nästan alla förfrågningar, men jag har hunnit kommentera den diplomatiska krisen mellan Nederländerna och Turkiet (tillsammans med den alltid initierade Halil Karaveli) i Svenska Dagbladet, medan jag gav en analys av valrörelsen i tidningen Arbetaren.

Tufft för facken i Turkiet – och nu är det ännu värre

Artikeln ursprungligen publicerad av Arbetsvärlden.
_______________________

Tufft för facken i Turkiet – och nu är det ännu värre

Som Turkiet utvecklar sig nu är de progressiva facken viktigare än någonsin som opinionsbildare för demokrati och yttrandefrihet. Samtidigt har förutsättningarna för deras arbete blivit allt tuffare, skriver statsvetaren och Turkietkännaren Ekim Caglar i sin krönika.

Det är turbulent i Turkiet. Efter statskuppsförsöket den 15 juli har utrensningar i form av arresteringar och avstängningar drabbat tusentals personer, exempelvis lärare, militärer, poliser och åklagare. Journalister och folkvalda politiker är lika utsatta. Över 100 journalister är fängslade. Fler än 30 (mestadels prokurdiskt ledda) kommuner är satta under tvångsförvaltning. Den redan tuffa situationen för fackförbunden har också försvårats ytterligare.

Flera av fackförbunden i Turkiet har en lång historia av att driva breda rättighetsfrågor. I decennier har de progressiva fackliga centralorganisationerna DISK och KESK, som båda är bland landets större, både företrätt sina medlemmar i arbetsmarknadsfrågor men också varit viktiga opinionsbildare för fred, demokrati och yttrandefrihet. I DISK:s fall har det samhälleliga engagemanget bland annat inneburit att man tidigare har tagit fram egna förslag till en ny konstitution i Turkiet, i syfte att demokratisera landet.

Tiotusentals lärare har fått sparken sedan 15 juli, bland annat med hänvisning till samröre med PKK-gerillan och Gülen-rörelsen, där de senare pekas ut som arkitekterna bakom kuppförsöket. Över 10 000 av lärarna som har stängts av har varit organiserade i KESK-anknutna lärarfacket Eğitim Sen. Även om flera lärare har fått återvända till sina arbeten har många blivit avskedade, medan 24 hålls i fängsligt förvar. Ordföranden i Eğitim Sen, Kamuran Karaca, menar att deras medlemmar straffas för sin fackliga och politiska verksamhet.

Att det finns politiska motiv bakom, snarare än seriösa anklagelser om terrorverksamhet, står bortom allt tvivel. Utrensningarna slår både hårt och brett. Att medlemmar av progressiva fackförbund rensas ut i tusental innebär inte bara en risk för att exempelvis lärare i landet sannolikt kommer att handplockas utefter politisk tillhörighet för att likrikta kåren. Det innebär också att fackens inflytande försvagas.

Utvecklingen i Turkiet visar också att det finns akuta behov av genomgripande reformer för att förbättra villkoren i arbetslivet. Barnarbete är utbrett sedan länge, och internationella medier har uppmärksammat att syriska flyktingbarn i många fall arbetar under svåra förhållanden.

Villkoren på arbetsmarknaden är ofta dåliga och arbetsmiljön undermålig. En oberoende plattform som stöds av fackförbund och yrkessamfund har rapporterat att över 17 000 personer har dött på sina arbetsplatser sedan AKP kom till makten 2002. Sedan undantagstillstånd utlystes efter statskuppsförsöket har människorättsorganisationen İnsan Hakları Derneği även noterat att arbetsplatsolyckorna har ökat.

Redan 2009 jämförde DISK:s dåvarande ordförande Süleyman Çelebi situationen för facken med de svåra år som följde efter statskuppen 1980. Den senaste utvecklingen gör att det knappast ser ljusare ut nu. Den situation som råder på arbetsmarknaden – och i resten av samhället – visar att progressiva fackförbund är viktigare än någonsin.

Med tanke på de repressiva åtgärderna som riktades mot oppositionella redan före 15 juli, och som har intensifierats kraftigt därefter, är det mycket lite som talar för att obekväma röster kommer att kunna höras i framtidens Turkiet.