Det börjar bli en tradition att skriva analyser av val i Turkiet tillsammans med Aras Lindh. Artikeln nedan, publicerad i Utrikesmagasinet, är vårt bidrag till årets parlaments- och presidentval. För att läsa artikeln på Utrikesmagasinets webbplats, se här. Se tidigare artiklar här: Godtyckligheten härskande princip i Erdoğans Turkiet (inför parlaments- och presidentvalet 2018) och Erdoğans styre prövas i lokalval under hårt tryck (inför lokalvalen 2019)

__________________

Dramatiskt vägskäl när Turkiet håller val

Analys. Den 14 maj går Turkiet till val för att utse parlament och president. Återigen försöker oppositionen mobilisera i motvind – och tycks denna gång på allvar utmana den alltmer auktoritäre Recep Tayyip Erdoğan. Även om ekonomin spelar en viktig roll tycks det främst bli en omröstning om presidenten och hans skräddarsydda politiska system. Resultatet kan också påverka en svensk Natoanslutning.

– Det är glasklart, dundrade Erdoğans inrikesminister Süleyman Soylu i samband med ett besök på en stiftelse i slutet av april. Valet den 14 maj, förklarade Soylu, blir ett ”västerländskt politiskt kuppförsök”!

Utspelet är ett exempel av många på att insatserna i valet är höga och att tonen är hätsk. Oppositionen beskrivs som ett verktyg för utländska krafter som vill Turkiet illa. Soylus uttalande är talande för regeringspartiet AKP:s självbild, att allt det står för är inhemskt och nationellt, till skillnad från oppositionen.

Val i Turkiet brukar ofta beskrivas i ödesmättade termer, och den här gången är sannerligen inget undantag. Årtalet 2023 har länge varit en milstolpe eftersom det markerar hundraårsjubileet för republiken Turkiet. På ena sidan står en president som har tagit landet i en tydlig auktoritär riktning med kraftiga inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter, lett landet in i en ekonomisk kris och använt utrikespolitiken för att maximera utfallet för sina inrikespolitiska syften. På andra sidan finns en bredd av partier som gemensamt försöker utmana om makten över – och riktningen för – Turkiets framtid.

Ojämlika förutsättningar
Det är numera regel snarare än undantag att det råder en ojämlik tävlan mellan regeringslägret och oppositionen, även om valapparaten är relativt tillförlitlig. Till exempel kontrolleras 90 procent av de rikstäckande medierna av regeringen. Det faktum att den statliga TV-kanalen TRT har livesänt 32 minuter av oppositionsledaren Kemal Kılıçdaroğlus valtalande under april månad jämfört med Erdoğans 32 timmar illustrerar också tydligt obalansen. Kritiska journalister riskerar böter och fängelse av skäl som ofta är uppenbart politiska. Lägg därtill att en godtycklig tillämpning av yttrandefrihetslagstiftningen bidrar till självcensur.

Trycket mot civilsamhället (oberoende organisationer, fria medier med mera) och oppositionen i parlamentet är också stort. Partiet HDP, som redan har ett stort antal politiker fängslade, riskerar att förbjudas i en process där utfallet i författningsdomstolen nu inväntas. Partiet YSP som ersätter HDP i valet var föremål för polisrazzior den 25 april, där över 100 politiker, advokater och journalister anhölls. Ett liknande tillslag skedde den 30 april mot vänsterpartiet ESP när ett 20-tal medlemmar anhölls, däribland en av rörelsens ledare.

Gränserna mellan stat och regering tycks ha suddats ut vad gäller användningen av såväl tvångsmedel som offentliga resurser. Val om ekonomi och system

I det här valet står ekonomiska frågor högt på väljarnas agenda. De senaste åren har präglats av skyhög inflation – som högst 85,5 procent i oktober 2022 enligt officiella uppgifter. Prisökningarna innebär alltjämt svåra levnadsvillkor för stora delar av befolkningen. De suddiga gränserna mellan politiken och ekonomin skapar frågetecken kring det som experter kallar erdonomin, ett uttryck som illustrerar Erdoğans klåfingrighet med att utöva påtryckningar på landets centralbank.

En annan fråga, som knappt behandlas i valrörelsen men som vilar som en skugga över det politiska livet, är jordbävningskatastrofen i februari i år. Den statliga räddningsinsatsen fick svidande kritik för bristande beredskap och förmåga att undsätta befolkningen. Frågan om regeringens hantering av katastrofen hänger samman med landets ekonomiska tillväxt under AKP:s tidigare år, där kortsiktig vinst har premierats framför hållbarhet. Stark tillväxt, särskilt genom investeringar i byggsektorn, har länge varit ett av AKP:s framgångsrecept. Därför har undantag från byggnormerna beviljats för bostadshus när de inte uppfyllt säkerhetskraven (något som även icke-AKP-regeringar är ansvariga för). Dessutom är det oklart hur den särskilda jordbävningsskatt som infördes efter en liknande katastrof 1999 har använts.

Kriserna har skapat allt större missnöje med ett politiskt system som skapar låsningar, ineffektivitet och som i brist på att leverera lösningar i högre grad förlitar sig på auktoritära verktyg för att tysta kritik.

Bred, brokig och bestämd opposition
Det största oppositionssamarbetet, Nationella alliansen, består av ”De sex [partiernas] bord”. Alliansen går till val på att införa ett förstärkt parlamentariskt system, det vill säga omfattande reformer bort från det presidentsystem som Erdoğan införde genom en folkomröstning 2017.

Alliansen, med sin brokiga partiskara, leds av den forne landsfadern Kemal Atatürks gamla maktparti CHP, vars socialdemokratiskt influerade kemalism står i skarp kontrast till islamister och konservativa som också ingår i samarbetet. Tre av alliansens sex partier har grundats av avhoppare från AKP:s koalition, ett nationalistiskt och två liberalkonservativa. Hittills har alliansens ledare, Erdoğans huvudsaklige utmanare, Kemal Kılıçdaroğlu betonat vikten av större pluralism, maktdelning och förmåga att styra landet bort från kriser. Till detta har program för vissa sociala satsningar och bättre levnadsvillkor presenterats.

En annan fråga som CHP-ledaren gjort stor poäng av är korruptionsbekämpning.
– Jag kommer att ta tillbaka vartenda öre som stulits från er [folket], basunerade Kılıçdaroğlu ut under ett valtal i staden Van i sydöstra Turkiet.

Oppositionen utmanar också en utrikespolitik som kännetecknats av U-svängar, strategiska snedsteg och visioner om Turkiet som en regional stormakt. Under AKP framstår utrikespolitiken alltmer som ett instrument för att öka sin popularitet på hemmaplan, något som har skapat svåra situationer.

I ljuset av Rysslands anfallskrig mot Ukraina går Turkiet en känslig balansgång mellan länderna. Man exporterar vapen till Ukraina men deltar inte i sanktionerna mot Ryssland. Turkiet har nyligen försökt att reparera såriga relationer till flera regionala stormakter efter taktiska misstag. Också försök till normalisering med Syrien pågår, något även CHP-alliansen vill se eftersom båda de stora blocken vill få de cirka 3,6 miljoner syriska flyktingarna i Turkiet att lämna landet. Förhandlingarna om EU-medlemskap har blivit en återvändsgränd och Turkiet utmanade kärnan i Natosamarbetet genom att investera i det ryska luftvärnssystemet S-400. Oviljan att ratificera den svenska Natoansökan är bara ytterligare ett exempel på hur mellanstatliga organisationer och allianser primärt har kommit att fungera som ett instrument för att stärka turkiska intressen.

Det prokurdiska vänsterpartiet YSP, som lär få strax över tio procent av rösterna, är lokomotivet i ett annat oppositionellt block, Alliansen för arbete och frihet. Denna samlar även ett antal socialistpartier och utgör en oppositionsflank som vid sidan av att driva frågor om minoritetsrättigheter också har en tydlig ekonomisk vänsterprofil. Utgången i parlamentsvalet, där denna allians ser ut att bli vågmästare, kommer att ha betydelse för hur mycket tyngd som demokratiska reformer får vid ett maktskifte när det gäller minoritetsrättigheter eller betoningen på exempelvis sociala skyddsnät och fördelningsfrågor. Det bäddar för en balansgång för Kılıçdaroğlu vid en valseger, inte minst då han själv har deklarerat att han tänker söka en demokratisk lösning på kurdfrågan. Problem kan uppstå i förhållande till nationalistiska krafter i både det egna partiet och i andra rörelser i samma politiska block.

En ny väg framåt?
De förvisso notoriskt opålitliga opinionsmätningarna tyder på att presidentvalet blir ytterst jämnt. Om ingen kandidat får mer än 50 procent av rösterna väntar också en andra omgång den 28 maj mellan de två som fått flest röster.

Det är svårt att säga vilken riktning Turkiet kan ta efteråt. Även om landet har infört ett presidentsystem kan saker kompliceras ytterligare om den segrande presidentkandidaten inte lyckas säkra stöd av en majoritet i parlamentet. Huruvida Erdoğan frivilligt kommer lämna ifrån sig makten vid en förlust är också en fråga, som har potentialen att bli den allra viktigaste.

Om AKP vinner är en fortsättning på den redan inslagna linjen som etablerats genom samarbetet med ultranationalistiska MHP högst trolig. Så länge samarbetet består är utsikterna för demokratireformer i princip uteslutna. AKP tycks vara tömt på visioner och det finns en påtaglig risk att det redan hårda trycket mot opposition och civilsamhälle ökar ytterligare. Det är även sannolikt att regeringen bibehåller en konfrontativ utrikespolitik i syfte att få utväxling för egna intressen. Ett möjligt utfall är att den svenska Natofrågan tappar i laddning efter valet och att den svenska Natoansökan relativt snabbt ratificeras. Det är dock ännu ett förhandlingskort som AKP kan använda för att vinna fördelar inte bara gentemot Sverige utan också andra Natoländer, inte minst USA.

Den CHP-ledda oppositionens uttalade avsikter utmanas av inneboende spänningar inom såväl den egna alliansen som gentemot det YSP-ledda samarbetet. Klart är dock att även om ens bara delar av oppositionens program för reformer kan genomföras kommer det sannolikt att vara steg i demokratisk riktning.

Inom utrikespolitiken är det troligt att vi kommer att se en tydligare ansats att etablera stärkta relationer till EU, med vilka Kılıçdaroğlu har lovat att återuppta förhandlingarna om medlemskap igen. En ny regering skulle inte vara intrasslad i lika många dragkamper regionalt och globalt. Ett närmande till Natoländerna igen är också sannolikt, vilket talar för att Sveriges ansökan om medlemskap i militäralliansen kan ratificeras relativt snart. Det har också flera företrädare för CHP redan gjort klart, men inget är som bekant klart förrän allt är klart.

Det finns i oppositionslägret inga tydliga tecken på någon större kursändring i politiken gentemot Ryssland, men CHP:s förmodade försök att stärka relationerna till Nato öppnar för att Rysslandspolitiken kan förändras.

Sammantaget är det en svår uppgift att säga vad valet kommer att ge. Klart är dock att efter mer än 20 års AKP-dominans är valet i allt väsentligt en kamp om vem som ska hålla i pennan när nästa kapitel ska skrivas i Turkiets sekellånga historia.

Aras Lindh
Analytiker vid Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram.

Ekim Caglar
Turkiet-kännare och skribent.

Partier och allianser i valen i Turkiet (Obs, detta är en längre version av den faktaruta som publicerades i Utrikesmagasinet)